idag läste jag en artikel om livet som pensionär, alltså övergången från arbetsliv, identitet med sitt yrke och så vidare, till livet som pensionär, och kände att det där var väl inget som berörde mig direkt. nu är det ju O-ER-HÖRT många år kvar tills jag ska gå i pension, men det där med att känna att det nästan skulle bli en KRIS bara för att man inte har ett jobb till känns ju helt overkligt. hade jag under mystiska omständigheter blivit ekonomiskt oberoende så hade jag inte tvekat en sekund till att sluta jobba. och då har jag ändå ett jobb som för det mesta känns både roligt och meningsfullt. men att vara ledig känns faktiskt så mycket roligare och så mycket mer meningsfullt. sen hade det kanske blivit tråkigt efter ett tag, men jag tror inte det. kanske om man hade varit en social person som vill ha andra omkring sig jämtjämtjämt, men jag är ju inte det.
i alla fall. för ett tag sen fick jag ett mail att jag kunde få förtur att anmäla mig till vårens kurser på "min" brukshundklubb. både mr S och jag ska gå en agilitykurs med småhundarna i vår på en klubb precis här i närheten, men det är som om jag inte kan se ett kursutbud utan att vilja klicka på "anmäl"-knappen. nu fanns det en tävlingslydnadskurs som jag tänkte att jag och valpen kunde gå. besinnade mig dock ett par dagar, men sen anmälde jag mig I ALLA FALL. men nu är det inte nog med det. idag skulle jag, på ren nyfikenhet bara, gå in på ytterligare en brukshundklubb här i närhetens hemsida för att kolla in deras kursutbud. och då hade de väl en kurs som kändes som KLIPPT OCH SKUREN för mig och valpen. vi står lite och stampar nu, känns det som. vi har ett förstapris kvar i lk2, sen får han sin titel. dom momenten kan vi ju, att jag anmälde mig till tävlingslydnaden var väl egentligen mest bara för att finslipa inför tävlingssäsongen. samma med rallylydnaden, vi ska egentligen bara ut och tävla och skrapa ihop nästa titel. sen är vi liksom "klara". eller det finns ju alltid utmaningar, såklart kan och ska jag väl upp i trean i lydnaden så småningom, men dit är steget ganska långt. och jag tror inte att jag överhuvudtaget vill gå upp i avancerad klass i rallylydnad med valpen för då kommer högerhandlingen och det är skitsvårt både för honom och för mig, och inte speciellt kul heller, man riktigt ser på honom att han tycker att det känns helt fel och nästan lite obehagligt att vara på "fel" sida. med minsting är det en helt annan sak, han är mer flexibel så med honom är det nog inga problem bortsett från att han är mycket flamsigare och liksom slarvigare i det han gör.
ja, men så tänkte jag att jag skulle börja tävla bruksspår då. spåra kan han ju och ganska mycket av brukslydnaden är ju likadan som tävlingslydnaden. men jag vet inte, det verkar så SVÅRT. det verkar som att alla som håller på med bruks har tävlat i tusen år och ingen är nybörjare! så jag ville gå en kurs, men h*n som håller kursen i "min" klubb är inte precis en person som jag ser upp till och det här låter kanske malligt, men jag tycker väl att om jag ska gå på kurs så ska väl åtminstone kursledaren kunna prestera mer än jag själv och i det här fallet är det tveksamt. men nu fanns det ju en kurs på en av grannklubbarna och ett tu tre så hade jag väl anmält mig till den också så nu sitter jag här med mina tre kurser och ett eko av "jag ska aldrig mer anmäla mig till mer än en kurs samtidigt". alltså HUR TÄNKER JAG?
jo, så här: att brukskursen hinner bli klar innan de andra kurserna börjar, så då är det ju egentligen bara två kurser samtidigt. fast i samma veva börjar väl viltspåret också, så sanningen är att jag nog inte tänkte alls. jaja. så kan det gå.