Som en sticksig stryptröja

Det borde gå att umgås några dagar. Det borde gå att konversera och äta. Det borde gå att hitta ljuspunktetna för tjejernas skull. Men nej, det går inte. Eller det går men det kostar oss så mycket energi att det känns som året som kommer redan är pantsatt. Jag tror att jag fått lära mig att det kan bli så här när värderingar krockar och att känslor och åsikter kostar att hålla emot. Men vad hjälper det i stunden. Fy fan är det mest välformulerade jag kan skriva om det.

Nu har gästerna åkt och de två vuxna i familjen är utslagna i varsitt hörn - nu kan vi äntligen andas igen.