Julen är slut och jag är återbördad till hemstaden efter en lugn tågresa där jag läste och sov och lyssnade på Mumford & Sons. På stationen möttes jag av N som följde mig hem och tog med mig tillbaka in till stan för rödvin, samtal och ost.
Storstadens stressade tempo satte sig direkt i mina nerver och jag kände mig som ett litet vrak inombords, trots det trevliga sällskapet och den goda maten och den salta luften. Lördagkvällsfestfolk överallt och jag känner mig så himla nervös över att vara singel. På nyår ska jag tydligen fira med par vilket... well. Men jag är tacksam över att få fira alls.
Äsch, jag vet inte. Jag går mest runt utan att känna efter för mycket och är nervös inför morgondagens lilla träning. Hoppas på ordentligt med sömn i natt och rosiga, fräscha kinder imorgon.
Sen hoppas jag väl egentligen på fler saker men jag vet inte om jag orkar? För att citera Annika N:
Men nu är är det bara så
Att jag orkar inte göra så
Antingen så vill du träffa mig
eller så vill du det inte
Vill du det inte
så går jag nog hel ut ur det