den heliga sömnen

Att vara gift med en man med sömnproblem är inte alltid lätt, särskilt inte i kombination med småbarn som väl med mer regel än undantag sover uselt. Jag har nog svårt att förstå vidden av hans sömnsvårigheter, och vi kan båda bli lite bittra och missunnsamma mot varandra - jag för att jag tar nästan alla nattliga uppvaknanden och de flesta morgnarna och han för att jag somnar och somnar om provocerande lätt på kvällar och nätter. Men att jag oftast somnar om snabbt betyder inte att jag inte är trött och får panik över att aldrig få sovmorgon.

Och mitt i allt detta vill vi skaffa ytterligare ett barn? Ibland undrar jag om det är så smart. Om han inser att det kommer göra just den här aspekten av vårt förhållande än mer slitigt. Å andra sidan så finns det så mycket annat som är bra. Det är bara det att när det varit en period av usel lilla A-sömn så tar tröttheten liksom över allt hos oss båda. Jag vet att det bästa är att trotsa den och försöka göra bra saker för varandra men det är inte lätt. Igår tvingade jag mig till att göra frukost åt honom trots att jag egentligen tyckte att det skulle ha varit min sovmorgon, och jag fick så himla mycket positivt tillbaka och det var något fint och ömsint mellan oss hela dagen. Men nästa morgon tänker jag i stället mer bittert; när gjorde han något sånt mot mig senast? (fast egentligen vet jag svaret, han gör andra fina små gester mot mig väldigt ofta....det är bara så svårt att se det i den stunden när tröttheten och irritationen tar överhanden).

Åh. Ge mig lite solljus, lite styrka, energi och pigghet!