Det var ju så stressigt. Så himla mycket som inte var klart. Jag var så stressad och allt kändes så jobbigt. Nu ligger jag här i soffan och jag kan inte längre minnas vilka de där viktiga måsten var. Blev de gjorda? Jag vet inte. Men inget fattas mig eller de mina. Så det ordnade sig väl på något sätt. Det brukar ju gärna det. Bara man kommer fram dit man ska.
Ungarna är i sitt esse här på landet. Tusse har tagit ett jättekliv med sitt sociala självförtroende. Nu är det inte bara jag som funkar. Alla funkar. Hon går till vem som helst av oss för att tanka kärlek, tigga napp, eller än hon vill ha. Hon sitter i knät hos morfar eller moster och gullar. Busar och är som fisken i vattnet. Sånt gör mig glad. Och stötfångare se att morfar blivit godkänd värmer hjärtat.
Grodan lever till fullo. Han vet hur han lindar alla runt sitt finger. Han har pyntat granen. 40 års samlade julpynt hänger nu där. Aldrig har väl vår gran varit så fullastad. Men så ska den vara tycker Grodan.
Sambon jobbar imorgon. Men sen kommer han hit. Min ena syrra är redan här. Min andra med familj kommer imorgon.
Önskar oss en god jul.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte