Är less less less på mina vänner som så gärna kommer hit på pannkaksfrukost, afternoon tea, adventsfika. Som inte ens bär kaffekoppen till diskbänken när de går hem från småbarnsfamiljen. Och som inte bjuder igen.
När det väl kommer förslag på att umgås är det bruchbuffe för 200 spänn där det finns två saker jag kan äta, eller niobion, som ju är sådär kompatibel med bebis (och det är gemensamma vänner som både sambon och jag skulle vilja träffa).
Det känns ju fan så mycket lättare med en bebis att gå över till någon, dricka kaffe, äta en bit kladdkaka, byta blöjor i badrummet, ha lite ålutrymme åt ungen, kunna mikra kaffet om det råkat svalna, ja ni fattar.
Och det skulle gå hur bra som helst med påste och ballerinakex, bara om.
Men hur säger man det här utan att bli en gnällig fan? "Jag tycker det är er tur att bjuda tillbaka nu, och gärna hemma hos er." Nja, liksom.
(Och det här handlar om typ sju åtta personer, inte en eller två. Det gör det rätt ledsamt att ingen har bjudit hem oss på två månader, av alla dessa. Och det odlar ju den inre osäkerheten "ingen gillar mig egentligen, ingen vill umgås med mig". Och det är ju tröttsamt.)