för ett tag sen hamnade jag i en svacka och den har jag väl tagit mig ur någorlunda. eller jag vet inte. plötsligt så bara blixtrar det till med lite panikångest på ett sätt som känns avlägset men ändå välbekant; man sitter och jobbar med statistik och har inte en tanke på något annat och plötsligt ska man dö. eller det är ju så det känns just då. däremellan är allt ungefär som vanligt och livet pågår ungefär som det brukar. men mellan mig själv och det som inte är jag finns bara en tunn vägg som när som helst kan börja bukta och falla, inåt eller utåt, vilket som. och jag är inte intresserad av någon öppen planlösning, här måste till tegelstenar och ordentliga armeringsjärn.
så jag fyller väl upp med annat då. letar pensionat till skotträdda S-hunden över nyår. han kan inte vara hemma, här i byn organiseras ett rejält fyrverkeri plus alla idioter som trots det måste smälla lite själva också. att medicinera hjälper inte. han har varit på pensionat över nyår de senaste åren, men sist fick vi plötsligt betala så jäkla mycket mer än vad som var sagt från början, så vi tyckte väl att där behöver vi väl inte lämna fler gånger. så jag snokar runt lite, skickar mail och frågar hur smällarsituationen ser ut och önskar faktiskt att någon kunde förbjuda hela skiten. jag tycker inte fyrverkerier är det minsta festligt, och det tyckte jag inte ens innan jag hade en skotträdd hund i familjen, det är bara dumt och farligt och miljöförstörande. sådär, nu var det sagt.
och så organiserar jag den jävla julen. det verkar inte spela någon roll att vi ska fira hos N och D, jag måste ändå sitta som en spindel i nätet och fördela vem som ska göra vad. jag hade för övrigt en fullständigt meningslös diskussion med min mamma igår som gick ut på att jag måste önska mig någonting i julklapp för annars fick jag mindre än mina syskon. det är liksom inte ens lönt att säga att jag och mina syskon inte diskuterar våra julklappar med varandra, än mindre jämför vad de har kostat. för det måste stämma på kronan annars får mamma ångest. och det går inte att ge henne fria tyglar och säga att hon får köpa vad hon vill eller tror jag behöver eller blir glad för, för då får hon ångest för det. så där satt jag och försökte under tidspress att komma på någonting jag behövde för 100 spänn för att bibehålla min mammas mentala hälsa. sunt. not. ja, men ett par varma strumpor då, alltså såna där rejäla som man köper i jaktaffärer, det är ju aldrig fel, men nähä, det dög inte för mamma ville inte åka in till stan, alternativt måste det vara någonting som gick att få tag på "i någon rolig affär".
och så tycker min mamma att jag ska "se till" att L kommer och firar jul med oss. L hatar jul, hatar sociala tillställningar överhuvudtaget och jag tänker verkligen inte tvinga honom till någonting. jag har bjudit in honom, sagt att han är välkommen om han vill komma, men resten är faktiskt upp till honom och ingenting jag kan eller ens tänker försöka påverka. "men då får ju vi aldrig träffa honom", säger mamma martyr då, men för helvete, DET ÄR VÄL INTE MITT FEL. de är vuxna, L är också vuxen, alla har allas telefonnummer och mail och fan vet allt, det är faktiskt bara att höra av sig, allt behöver väl FAN inte gå genom mig. kan jag ju tycka.
nä, men nu ska jag jobba vidare. julledighet, jag längtar efter dig.