För ungefär sju-åtta år sedan var jag fruktansvärt förälskad i en larvigt vacker och karismatisk grabb som var ett par år äldre. Han hade alla tillbehör som passade för en svärmisk romans och en kommande hjärtesorg. Han hade stora, bruna ögon som glittrade bärnsten när han var glad och mörkt tjärnvatten när han var olycklig. Han spelade gitarr och jonglerade, bar vida byxor eller slitna jeans och militärgröna och snövita t-shirts eller skjorta någon gång ibland så att man dog snygghetsdöden.
Han hade ett rum som doftade rökelse och som bara hade ett draperi ut till köket där hans rumskompisar ofta satt och bakade kakor. Han hade stora, varma händer och ville inte kyssas för kyssar betyder kärlek. Han bar ett utländskt namn och pratade småländska, han pratade ibland om att vi skulle flytta ut till en gård han och jag en dag men han älskade en flicka från sitt hemland. Hon hette Sofia och jag hatade henne och jag hatade alla smala, tjocka, vackra, fula, roliga, tråkiga tjejer, flickor, kvinnor, män som fick umgås med honom varje sekund som inte jag fick det.
Jag beundrade honom på avstånd under ett halvår innan vi pratade första gången och jag svimmade nästan av upphetsning när jag fick komma hem till honom, med skälet att plugga grammatik. I hans rum! Jag försökte i smyg gnugga runt min tröja i hans säng för att den skulle dofta av honom när jag kom hem och sen skrev jag en svart och passionerad blogg om min obesvarade kärlek. Jag spelade svår, gick offline från nätet i flera dagar för att vi inte skulle prata för mycket. Sen förstörde jag allt genom att rusa dit halv två på natten när han varit på fest, för att få ligga stilla bredvid honom och se på honom när han sov och aldrig kyssa honom.
Under en mörknande höst och en lång, kall vinter kom vi allt närmare varandra men jag kunde aldrig förstå att han ville var med mig (mig!) som var så obetydlig och tråkig och ful och jag kunde aldrig förstå varför inte alla andra tjejer, flickor, kvinnor och män stod uppradade utanför hans fönster och tillbad honom och jag vågade aldrig fråga om festerna han var på, eller om vad han kände och tänkte och längtade efter för jag var svartsjuk och rädd.
Till slut skrev jag ett mail om att jag inte kunde träffa honom mer, eftersom jag inte var kär i honom och han inte var kär i mig. Han svarade att han hade kunnat vara kär i mig om jag bara hade varit lite mer intresserad av vem han var, om jag bara inte hade pratat om mig själv hela tiden. Att han hade varit på väg att bli kär i mig, men att jag inte hade verkat vara det i honom så.
Så. Ja.
Han är gift nu, med en tjej som han träffade under sommarlovet det året jag skulle flytta från staden. De bor kvar i samma bostadsområde. De har hund. De har barn. Och han kunde ha blivit min, om jag hade vågat, om jag hade frågat, om jag inte hade spelat spel, om jag hade tagit tag i hans tjocka, sträva hår och tryck hans ansikte mot mitt och kysst ihjäl honom och inte gått hem på morgonen.
Och ni ba: relevans?
Igår satt jag i fyra timmar, stel och eländig och såg en film i en främmande men välbekant soffa och tänkte på händer jag ville hålla i, kropp jag ville hålla om, läppar jag ville kyssa men nej, inga kyssar och bara sporadiska händer och sen tog jag bussen hem över hela stan, full av tystnad och blygsel och med bara mörka tankar. Ställer inga frågor, ber inte om något, förstår ingenting.
Bara för att man vet hur en historia har slutat förut betyder det inte att man vet hur nästa historia slutar.