För tre veckor sen grät jag tyst, bortvänd i sängen. För två veckor sen gick jag med ångest i bröstet och visste inte vad den kom ifrån. För en vecka sen dansade jag, drack whisky och höll om en varm kropp i väntan på en spårvagn. Idag gjorde jag slut med min pojkvän sedan snart fyra år tillbaka. Fyra år som särbos, ändå fick jag bära ett gigantiskt lass med grejer från hans lägenhet. Han hjälpte till, sen sa vi hejdå, stängde dörren och han gick.
Jag känner noll. Allt jag visste innan var att jag behövde prata om det som händer och tala om hur konstigt det känns. Han lyssnade, höll med och frågade om jag har träffat någon annan. Har jag det? Vet inte själv. Men ja, det finns någon och det sa jag. Vi höll händerna, grät, packade, grät. Skildes.
Och jag sitter ensam i min soffa med datorn och gråter inte mer. Det är tomt i huvudet och fullt i hallen. Ska väl packa upp, ringa och berätta för mina föräldrar, vänta på att bli träffad av shitstormen av känslor som VÄL DYKER UPP SNART?
Kan inte ens citera en låt.