reality check

Jag satte upp en sur min när vår chef kallade in hela personalen för ett improviserat möte i konferensrummet. Jag hatar att bli avbruten stup i kvarten när jag sitter och skriver eller redigerar något. Särskilt när det alltid rör sig om jobbiga grejer som jag inte känner för att göra... gå på trista galor, laga mat för 100+ pers och ta med till Thanksgiving-lunchen för hemlösa (varför? vi har redan catering och mer mat än vad som kommer gå åt.), bla bla bla...

Men det gällde något helt annat. En av våra deltagare, som var under 30 och just fått fast jobb och lägenhet, hittades död på en bakgata i Brooklyn igår kväll.

Gick hem. Tog en nap. Gjorde ett halvhjärtat försök att baka pepparkakor inför lunchen i morgon. Skrev klart en press release som jag haft ångest över i en hel vecka nu. Kan inte skaka av mig känslan av att vara en ganska usel person - kanske inte på ytan, men innerst inne.