pappigheten

Lilla A är väldigt pappig. Till och från har det varit så sedan hon var runt året och just nu är det ingen annan än pappa som får lägga henne på kvällarna. När jag kommer hem från jobbet blir hon oftast först glad men sen lite sur när jag kommer nära och visar mycket demonstrativt att pappa är bäst. Åh, på ett sätt är jag så himla himla glad att hon är så förtjust i sin pappa och att han är så viktig för henne. Och på andra sätt känner jag mig bortvald, ja rent av avundsjuk. Jag saknar att natta henne, för vi har gått henne till mötes här, och jag hoppas att det kommer att vända. Att jag kommer bli okej igen. Att jag kanske också kan få ha min period av att få vara favoriten?

Den här åldern hon är i nu alltså, den är underbar. Jag vet att jag har sagt det hela tiden, att åldern hon är i för stunden alltid är den bästa hittills. Men nu när orden börjar komma och hon verkligen visar att hon förstår saker på riktigt, det är otroligt häftigt. Jag känner mer och mer att det viktigaste i det jag är och min identitet är att vara mamma och jag tycker inte ens att det är något negativt. Har väl med andra ord (precis som så många andra) blivit den där jag ju inte skulle bli. Den där som faktiskt helst bara vill prata om sitt barn, med i princip vem som helst. Sen är det urskönt att ibland diskutera jobb eller böcker eller annat icke-barn-relaterat, men efter en stund faller jag lätt in i barnpratet ändå.