Sadhana

Det är inte helt självklart att frivilligt stiga upp kl05 en söndag för att sedan sätta sig i bilen en timme för att slutligen hamna en liten by där ett gäng tappra individer samlats för Sadhana. Sadhana är en morgonritual inom Kundaliniyogan. Det är som sagt inte ett självklart val. Men denna söndagen kändes det rätt.

Vi inledde i nattsvart mörker med vinden vinande utanför och regnet som piskade mot rutorna. En timme senare hade vi avverkat den första delen av yogapasset, den som är fysiskt krävande. Då hade solen gått upp utan att jag ens märkt det. Därefter väntade en timmes meditation medan vi sjöng olika mantran så att det vibrerade i lokalen. Vid några tillfällen kände jag tårar tränga fram och jag bestämde mig för att låta dem stilla rinna ner för mina kinder. Jag tänkte att det här är min stund på jorden och ingen ska få bestämma vad som är rätt eller fel. De där tårarna kom ur någon slags ledsamhet som bott sedan länge i min kropp och nu ville de komma ut. Jag tä'nkte låta dem.

Under vårt sista mantra lyste plötsligt solen upp hela salen och det kändes högtidligt och något alldeles extra när ljuset strålande mot just mitt ansikte som om jag vore utvald. En upplevelse som inte kan beskrivas med ord.

Nu sitter jag hemma i soffan med en kopp te och Lasse Winnerbäck i högtalarna. Tillbaka i verkligheten igen. Fast inte riktigt samma som förut.