Kraften

Nuförtiden har vi ett rätt bra förhållande jag och kroppen. Träningen har gjort mycket gott, jag är stark och jag mår bra av att röra på mig. Blir glad.

Tidigare när jag har tränat så har det mest varit för att gå ner i vikt, för att bli smaaaal. Och jag har alltid hatat mina breda axlar, men de har liksom varit svåra att banta bort. Och om en nu har breda axlar så kan de väl lika gärna vara muskulösa dårå. Så det har de fått bli. Och jag gillar dem, jag har inga som helst problem att skrota runt på gymmet i linne.

I fredags skulle vi fota nya personalbilder och nä, jag hade inte bara linne på mig, jag hade en fin plus. Och när jag fick kika på fotona i kameran så halkade ett "Jag har ju så breda axlar" ur mig, varpå jag fick till svar "Jo, du är ju kraftig".

Just då tog min hjärna inte till sig det. Jag raljerade lite över kommentaren, men ryckte på de där berömda axlarna.

Fast den lika berömda taggen fastnade visst. För när de där fotona damp ner i min inbox så mådde jag mest bara illa. För jag såg tjock ut. Med dubbelhaka. Inte alls stark. Under helgen har jag blängt i spegeln. Studerat de där musklerna, de som kanske inte syns så tydligt eftersom de ju ligger ingosade i underhudsfett.

Att det är så lätt att halka tillbaka.