Älskade, jävla hora #40

Kvinnokliniken var mitt uppe i en stor ombyggnation så det krävdes nästan karta och kompass för att hitta till rätt ingång. Jag var givetvis försenad som alltid. Ute i sista minuten och så omöjligt att hitta parkering förstås. Det var med andan i halsen som jag stormade in i väntrummet och försökte hitta någon form av reception att anmäla sig i. Det visade sig att den låg en trappa upp, halvt dold bakom byggställningar och skyddsplast. Höggravida kvinnor vankade omkring lite här och var. Lyckliga par såg varandra djupt i ögonen och liksom strålade ikapp. Och så jag. Ensam. I ett provisoriskt väntrum. Förvisso med sköna fåtöljer. Men jag ville bara därifrån. Det kändes som om det stod skrivet med svart tuschpenna i pannan på mig att jag där för att göra abort. En misslyckad jävel. För det är minsann bara misslyckade jävlar som gör abort. White trash.

Jag försökte ta djupa andetag och förbereda mig för mötet med läkaren. Det var tack och lov en kvinna. Jag tänkte mig att hon skulle se strängt och uppfordrande på mig. Att hon skulle ställa en massa obekväma frågor. Jag bestämde mig för att svara kort, men ärligt. Hjärtat slog dubbla slag när sköterskan ropade upp mitt namn och visade in mig i ett av undersökningsrummen. Läkaren satt och tittade ner i sina papper och noterade knappt att jag kom in i rummet. Efter en kort stund tog hon i hand och presenterade sig. Jag minns inte hennes namn. Men det var något utländskt. Polskt, kanske? Det förväntade frågebatteriet som jag oroat mig för uteblev helt och hållet. Hon ställde en enkel och rak fråga. Ville jag göra abort? Det var det enda svar hon sökte. Allt annat var tydligen ointressant.

Därefter blev jag ombedd att ta av mig kläderna på underkroppen så att hon kunde göra ett vaginalt ultraljud. Några få minuter senare konstaterades gravid varpå läkaren rabblade själv processen för medicinsk abort. Jag skulle boka en ny tid för att hämta ut en tablett som avstannade själva graviditeten. Därefter skulle jag komma tillbaka efter några dagar för att få en annan tablett som satte igång själva aborten. Det senare steget kunde jag få välja att genomföra hemma, under förutsättning att jag inte var ensam. Hade jag förstått? Jo, visst hade jag förstått.

Jag kände mig som ett levande frågetecken när jag gick därifrån. Jag hade förväntat mig att någon skulle fråga hur jag mådde. Om jag ville prata om det här? Ifall jag verkligen var säker. Hade jag bestämt mig. Men inte en fråga. Inte ett vänligt ord. Inte ens en vänlig blick. Jag var ett helt vanligt rutinärende. En vanlig jävla abort liksom. Det är väl ingen grej?