Älskade, jävla hora #39

Jag stirrade på telefonen en lång stund innan jag slog numret till tidbokningen. Kvinnan som svarade ställde några enkla kontrollfrågor. Om jag var säker på att jag var gravid? Om jag var säker på att jag ville göra abort. Jag svarade tveksamt på båda frågorna. Onekligen hade ju det där graviditetstestet visat positivt. Men vad visste väl jag om hur säkra dom var? Kvinnan snäste i luren att om jag gjort ett test och det var positivt så var det minsann inget snack om saken. Jag tror till och med att hon suckade. För henne var kanske det här en rutinsak. Men för mig var det då rakt inte det. För det första så var jag verkligen inte säker på att det var rätt beslut. Jag hade ju börjat fundera på att det kanske vore lite mysigt med en bebis ändå. Vi hade ju ett förhållande. Ekonomin på plats. Ett bra boende. Och han hade ju faktiskt sagt förut att han ville.

Jag bokade en tid hos läkaren och eftersom jag var i ett så tidigt skede kunde de inte ta emot mig förrän om fyra veckor. Fyra evighetslånga veckor av väntan. Jag var lättirriterad och stingslig. Det var som om alla dofter, ljud och upplevelser var förstärkta tiotusen gånger. Flera gånger per dag höll jag på att explodera. Men jag bet mig hårt i kinden och lyckades på något magiskt vis hålla locket på. Ingen skulle få veta. Inte ens mina vänner. Ingen skulle förstå. Han och jag pratade inte om det. Det fanns väl inte mycket mer att säga gissar jag. Vi skulle inte ha något barn. Inte den här gången i alla fall.