minnen från en lägenhet

Jag tänkte igår på en lägenhet jag bodde i. Den plats jag bott längst tid på sedan jag flyttade hemifrån, och åh vad jag hoppas att nästa boende blir det som slår rekordet. Men lägenheten, min lägenhet - mitt första förstahandskontrakt i studentstaden - jag trivdes där och det hände mycket.

Jag flyttade till lägenheten som sambo och jag flyttade därifrån i ett nytt parförhållande. Däremellan delade jag med två andra personer och hade min enda riktiga singellivsperiod. Det var en händelserik tid. Där gjorde vi slut i någon form av samförstånd, efter att bara ha bott där i någon månad (vårt tredje gemensamma boende under två års tid), en valborg då resten av staden festade och jag grät mer än jag någonsin gjort. En sommar kom, jag jobbade massor och grät ännu mera, sörjde en relation som jag inte visste om vi borde ha valt att satsa på eller om vi gjorde rätt.

Hade en stökig höst, emotionellt instabil och mellan jobb och studier. Kom in på min drömutbildning, stabiliserades så småningom, men var fortfarande för fast i relationen till mitt ex. Samtidigt som jag lärde känna flera fantastiska människor och festade som om det inte fanns någon morgondag. Levde, pluggade, kände, skrattade, dansade, fnittrade och hånglade men hade återfall med exet då och då. Hittade en likasinnad bästis, vi var oskiljaktiga. Hur länge var det såhär, ett år eller två? Jag minns inte.

Sen kom M. Långsamt smygande, men ganska snart var jag i ett parförhållande igen. Sedan flyttade jag. För att bo själv en kort period innan sambolivet tog fart. Och här är vi nu, vuxna och med barn. En diskmaskin som går i bakgrunden, duplobitar spridda över golvet redo att snubblas på. Jag hade det fint där i lägenheten under singeltiden, men jag vill inte vara där igen.