Utvärderar det här med att våga göra saker jag inte kan inför folk som jag känner. Det är inget jag tycker är särskilt kul. Veckan har innehållit två övningar i genren, en i yrket och en med mamma och pappa. Jag fyller 40 nästa år och borde i och med det betraktas som vuxen kan jag tro men det gäller inte om mamma och pappa är i närheten. Eftersom maken är i USA ett par veckor igen så blev det min lott att ta 6-åringen på ridningen. Jag är fascinerad av hästar men också lite rädd. jag vet inte hur de fungerar men jag vet att de är lättskrämda flockdjur och väldigt tunga. Det räcker för mig för att vilja veta vad regelverket är. Ska man klä på och ansvara för en 6-åring på ett sådant kraftpaket så borde det krävas någon licens eller certifiering kan man tycka. istället kastas man in i ett hierarkiskt äventyr utan någon som helst instruktion. Min tveksamhet för att jag inte gillar att göra något jag inte kan har gjort att jag undvikit stallet så mycket som möjligt i väntan på att gå en egen kurs och faktiskt få öva och lära mig på riktigt. Maken fick ta över man det konceptet fallerade idag när han är borta och jag tog med mig mamma och pappa som barnvakt till 4-åringen. Det gick väl rätt bra tillslut men jag är helt slut. Jag är så pass gammal att jag kan fråga om hjälp men det är inge drömläge att vara klämd mellan frågorna från två barn och två föräldrar samtidigt som hästen tyckte att jag verkade smaka gott. Låt honom inte bita dig var det konstruktiva rådet från läraren i mitten. Nåja alla överlevde och jag funderar vidare på varför det känns så jobbigt att människor jag vet älskar mig ser på när jag tvekar. De lär ju vilja vara behövda och vara till hjälp men jag får snudd på black-out bara av att vara i situationen.
Parallellen finns i jobbet också eftersom jag nyligen varit varit på "uppvisning" med chefen herr direktör. Chefen knuffar gärna fram mig på podier och scener och jag känner alltid att det hade gått bättre bara han inte hade varit där.
Sämst när det gäller känns som dagens devis. Fortfarande. suck.