i måndags hade jag inte tid att jobba med mitt nya och jättesvåra projekt. det genererade en del ångest eftersom deadline är på fredag. men så igår morse satte jag mig med det och efter att ha slitit mitt hår en stund så rasade plötsligt en massa grejer på plats och jag har sedan dess gått från hur-i-HELVETE-ska-jag-lösa-detta till att vara nästan klar. det känns väldigt skönt och dessutom kommer det färdiga resultatet att innebära både förbättringar och förenklingar som förhoppningsvis ska spara både tid och pengar. det känns ju bra.
vad som känns mindre bra är att jag vaknade med nackspärr. det var i och för sig längesen sist, men det gör det ju inte roligare. som tur är har jag massagetid efter jobbet idag, fast enligt min erfarenhet gör det varken till eller från. men jag vill ju åtminstone hoppas.
jag skulle ju kolla in ett nytt träningsställe igår, men kollegan som jag skulle gå dit tillsammans med blev sjuk så vi bestämde oss för att skjuta på det till nästa vecka istället, givet att hon blir frisk (och min nackspärr går över. men det tror jag den har gjort till dess), annars får jag väl sticka dit själv. inför det känner jag lite GULP, av någon anledning, vilket ju i allra högsta grad är löjligt, det är ju bara att gå dit liksom, jag har väl aldrig känt att jag behövt ha med någon att hålla i handen när jag har börjat träna på nya ställen förut. fast det är inte samma sak att gå till ett ställe där det finns en reception och någon som tar hand om en när man stolpar in och säger att man vill börja träna där. det här verkar mer vara som en ideell förening som har lite aktiviteter i skolans gympasal på kvällarna och så ska man komma där och vara ny och inte fatta någonting hur det går till. men jaja, det fixar sig.
i helgen som kommer ska jag träna viltspår och mr S pratade om att han ska bjuda hem en kompis och jag bara "ja, gör du det". fast ska jag vara ärlig så är jag väl inte överförtjust i det, men vad ska man göra liksom. jag kan ju inte förbjuda honom att umgås med sina vänner i vårt gemensamma hem. men det här med att ha övernattningsgäster alltså, jag gillar det inte. jag hatar att behöva förhålla mig till andra människor än mina närmaste det första jag gör morgonen, känna mig tvungen att leverera sociala färdigheter och ett glatt humör. och vårt hus är precis lagom stort för oss, men så fort det kommer fler så känns det för litet. vi har inget gästrum och bara en toalett och det känns som att man går och trampar på varandra hela tiden och jag får inte vara IFRED på det sätt som jag är van vid. mr S är jättebra på att känna av och lämna space så att jag känner mig bekväm, men man kan väl inte förvänta sig att alla, och kanske speciellt inte gäster man bjuder hem till sig för att man ska "umgås", ska fatta detta. jaha, men då var väl dagens i-landsproblem avklarade.
jag har i alla fall lyckats avstyra föräldrabesök. i somras var vi ju en sväng in my home town, det var kalas på en lördag och vi kom dit på lördagen och stannade till söndagen, men det tyckte min mamma var "alldeles för lite" eftersom hon på egen hand hade föreställt sig att vi "nog" skulle stanna åtminstone till onsdagen (HAHAHA, AS IF), så sedan dess har hon pratat om att dom ska komma och hälsa på oss "någon helg" nu i höst och jag har sagt att javisst, bara det inte krockar med någon helg när det är viltspår. sedan RÅKAR det ju vara så att vi har lite andra aktiviteter på helgerna också, så plötsligt fanns det ingen helg som passade förrän i december och då är det ju snart jul och då träffas vi ju ändå. det blev lite martyrskap från min mammas sida men inte så farligt, så nu känner jag PUH, en sak mindre att ha ångest för. julen blir ett kapitel för sig, men det tar vi då.
nu: förbereda ett möte, skvallra lite med en morgontidig kollega och försöka få reda på VAD SOM HÄNDER, det är ju lite krisigt på jobbet och ingen vet hur det ska bli med någonting. men det är beslut som fattas så högt upp att vi vanliga dödliga inte kan göra ett smack för att påverka någonting, så det är väl bara att sköta sitt och se glad ut.