Bekymmer

En av de mest jobbiga sakerna är att så mycket hänger på mig. Jag ska sköta mediciner och ge insulin. Jag ska ha alla kontakter med sjukvård, kommun etc. Jag ska tvätta och laga och servera maten, och handla den förstås. (Det spelar igen större roll, det hade jag väl gjort åt mig själv ändå, om än i mindre omfattning.) Jag ska sköta betalningar och sånt där åt oss båda. Plocka och städa, fast varannan vecka har jag hjälp ett par timmar ungefär. Och framför allt, jag ska se hur han mår och begripa när det är dags att söka hjälp. Det sista är det värsta. För ingen annan finns ju att fråga, ingen som bryr sig på riktigt utom jag. Jag vill ju inte heller berätta för mycket och liksom lämna ut honom. Ensamt känns det.