Höst, var det ja...

Sitter och tänker att allt bara är jobbigt och skit och att jag - så klart, eftersom allt alltid är mitt fel; det kommer förmodligen krävas ett par livstider för den här hjärnan att lära nåt annat - inte duger till och är fel.

Det är mycket nu och det är stökigt och jag har haft en helvetes bihåleinflammation som varenda gång jag tror att den är på väg att ge med sig tar ny fart. Åsså är det faktiskt höst.
Att komma på det gjorde det faktiskt lite lättare att andas en stund.

För hur mycket jag än gillar hösten och luften och färgerna så slår den alltid rätt hårt på mitt humör. Mitt mående går ner såhär års. Och att bara komma ihåg det hjälper faktiskt en del.
Resten får jag försöka ta tag i och hantera på ett eller annat sätt.
Jojo.