That's why I hold with all I have

Jag känner mig ganska ofta rätt käck nu för tiden. Pigg och glad liksom. Mitt träningsställe har utan tvekan sort of räddat livet på mig, även om det ligger knöligt långt bort och det inte går att få tid ens nästan så ofta som jag vill. Stark och vacker och härligt full av liv blir man av att stånka och stöna och lufta tungt och typ klättra runt och hänga i ringer och sånt.

Men det gör ju inte ALLT lätt förstås. Idag kände jag höstirritationen komma smygande; blev störd av små kommentarer, kom ur fokus under en lektion, blev irriterad på kollegan som har en Bra Plan och är ung (eh, äldre än jag men...) och full av liv och idéer medan jag är trött och inte vill riktigt.

När jag klev på tåget hem satt väskan i vägen för hörlursladden och jackan av och stön och pust och plånbok fram och telefon ner och hela tiden lite ont i ryggen och resan tar en eeeeevighet och mitt DVD-fack är trasigt och internet fungerar inte på halva sträckan och internet är töntigt och tråkigt ändå.

Läser typ bara träningsbloggar, avskyvärt! Alla där är pigga och käcka och glada och yogar till förbannelse och sen blir de deppiga och tar det lugnt istället för att träna och sen börjar de om med sin hysteri och sen blir de deppiga och se ovan re: jag verkar vara typ exakt likadan?

Förutom att jag inte slutar träna. Aldrig. NÄVER. Men hur folk orkar träna utan att ha ett ställe som mitt ställe att gå till, det fattar jag inte? Det är som när folk löptränade frivilligt när jag var ung och höll på med en löpsport och jag fattade inte varför. Hur ORKADE DE när de inte var tvungna? Jag behöver fasta ramar och lagom tvång.

In other news: jag har förlorat den lilla stolthet jag har osv. Helt utelämnad åt min skam.