Det här med mat och vikt och träning och så alltså, det ska vi (jag) prata lite om. Inte apropå någon skinny-kampanj utan apropå min nuvarande onödiga fet-freak out (som jag befinner mig i sedan någon vecka tillbaka).
I somras försökte jag att inte tänka så mycket på det där med mat och kropp för sommaren är en tid av spontana glassar, öl-hävning, ett-glas-vin-till-det-grillade, smaskiga matsäcksmackor och utlandsresor till fantastiska matländer (Frankrike, Grekland). Man vill ligga vid poolen och käka sin snickersglass och sippa på sin drink och ta en näve chips till lunch och inte springa i fyrtiogradiga värmen.
Nu när jag kollar på bilder från den härliga semestern så ser jag ju att jag var rätt... mjuk i köttet, även om jag inte kände det då. Men någonstans runt augusti shejpade jag upp mig som rackarns; började löpträna, gick regelbundet till boxen, blev nervig och fjärlig i magen, slutade med vin och mellanmål och plötsligt var jag nere några kilon.
Och käreväl vad härligt det var! Bara lite, lite lättare, bara lite, lite fastare i köttet, bara lite, lite starkare och mer definierad. Bara lite, lite mer bekväm i byxor, tröjor och tighta stövlar.
Eller egentligen var den största vinsten behaget i att inte vara hungrig, sötsugen och dippig i humöret. Ingen ilsken frustration i tv-soffan på kvällen, inget fräsande innan lunch, ingen sur väntan på frukosten på ett försenat tåg.
(om någon blir nyfiken så är det här ungefär vad jag åt då: kvarg, bär, ägg, mandel, sötpotatis, jordnötssmör, kaffe, halloumi, kyckling, kokosmjölk, sill, lax och massa massa broccoli och tomat och sånt)
Men så blev det nån helg med lite baka och nån med lite öl och så massa fika på jobbet (jag pallar ej att säga nej till storögd tonåring som kommer med sitt hembakta och vill ej ens riskera att bli någon slags bantningsförebild) (träningsförebild, ja - vikthetsförebild nej) och jag stekte några pannkakor ibland och åt macka till frukost och vips var jag i lösgodisland. Kakbakarland. Hetskakbakarland dessutom (mm, sug på det ordet), där jag halv nio bakar en batch kakor som jag äter upp på tio minuter under illamående. Och sen vill ha mer.
Oavsett min kroppsform är det ingen bra idé, inget kul att känna sig som slav under behovet av att ääääätaaaaa för det slutar vara gott så himla långt innan jag slutar äta.
Men jag får fasen inte till det alltså. Jag VILL kunna äta en macka utan att sätta igång den där cirkeln. Jag VILL smaska hembakat. Men jag vill också hemskt gärna känna att byxorna inte försöker strypa tillförseln av blod genom mellangärdet.
Plus vill orka träna bra. Egentligen började det här krångla när jag tänkte att jag skulle äta lite mer löpvänlig mat, typ pasta och sånt. Magont och illamående och hungrig igen efter tio minuter är resultatet och det känns bara bläääh.
Vill egentligen helst tillbaka till det lätta, obekymrade sommarlandet, men det passar dåligt med jobbrutiner och dessutom är håret trassligt, huden blek och glåmig och hela själen liksom inställd på vintermörkret nu ändå.
(fler saker som kommer med vintermörkret: satsumas, kanelbullar, lussekatter, pepparkakor, grytor, utemat, rödvin, scones, ostar och hembakad pizza) (mjaaauuu så hungrig)
Tro nu inte att det fanns något syfte eller så med den här texten, jag ville bara... formulera något. Jag tror egentligen att så länge jag fortsätter köra CF kommer allt ändå att bli bra. Det är ju styrkan, piggheten och friskheten jag vill åt, inte sextio kilo och förnekelse. Oavsett hur gött det är med otighta byxor.
Imorgon ska jag för övrigt börja dagen med frukost på ett bageri som enligt ryktet har TÅRTA PÅ SIN FRUKOSTBUFFÉ och jag vill kunna glädja mig åt detta. Sen ska jag på bokmässa. Sen ska jag åka tåg, krama min familj, springa ett lopp, bli lite full, komma hem, färga håret och omfamna höstkropp och hösthår och höstträning och hembakta elevkakor.
Känner ändå att jag landade på en bra plats här. Hurra! Tack hypodea.