Flätor i håret

När jag var liten hade jag inte långt hår och små söta flätor som dom andra flickorna. Jag hade kort hår. Min mamma tyckte det var finast så. Jag hatade det och försökte alltid spara ut så långt jag kunde mellan klippningarna. Men varje gång lyckades ändå frisörskan övertyga mig om att det nog var lika bra att klippa det kort igen.

Jag var aldrig en av dom söta flickorna i klassen. Jag blev inte vald till lucia. Det var inte mig alla killarna frågade chans på. Jag var den smarta tjejen. Hon som kunde och visste allt. Hade alla rätt och lite till på alla proven. Men söt? Nej, inte direkt. Det var kanske där jag lärde mig att jag var en duktig flicka, men inte värd att älska.

Jag var aldrig särskilt förtjust i att gå på disco och minns än idag den vidriga känslan när de började spela lugna låtar inför sista dansen. Ni vet. Lady in Red eller Heaven. Jag blev i stort sett aldrig uppbjuden och skyndade nog allt som oftast därifrån. Såhär i efterhand kanske man kan fundera på vad som var hönan eller ägget. Men känslan finns kvar och jag har aldrig blivit någon nattklubbsdrottning. Jag är fortfarande fast övertygad om att jag inte är tjejen som blir uppraggad på krogen. Det händer liksom inte mig.

Det hände förstås ändå någon gång mellan varven att en och annan av killarna fattade tycke för mig. Det hände att de frågade chans. Och det hände någon gång att det var en kille jag faktiskt gillade som ställde frågan. Som vid det där tillfället då en av andra skolans absolut mest populära killar förklarade att han var kär i mig. Det var på högstadiet så jag tror han undrade om vi skulle bli ihop. Att fråga chans var liksom passerat då. Hjärtat slog nog dubbla volter i bröstet på mig innan jag hasplade ur mig att det nog inte var någon bra idé. Jag trodde inte jag skulle ha tid. I själva verket ville jag inget hellre. Men jag hörde min mammas förmanade röst i bakhuvudet att det där med killar var jag för ung för. Hon såg inte det gulliga med oskyldiga barndomsromanser. Hon frågade aldrig vem jag var kär i, sådär som andra mammor gjorde med ett lätt roat leende på läpparna. Hon undrade aldrig vem jag ville ha chans på. Vi pratade aldrig om sånt. Det fanns liksom inte på världskartan. Så när jag stod där mitt emot den här killen som jag så gärna ville vara ihop med. Då tänkte jag att det var nog lika bra att jag avstyrde det hela. Det var ändå ingen idé. Och kanske var det då som jag ännu en gång lärde mig att jag inte var värd att älskas.

Om några timmar får jag besök av en alldeles fantastisk man. Då ska jag åtminstone inte låta gamla mönster sätta käpparna i hjulen. För jag är värd att älska och att älskas. Förvisso jävligt duktig och smart. Men också söt, snygg, sexig och omtänksam! Jag tror dessutom jag ska fläta håret. Bara för att jag kan.