Söndag

Det är september och igår hade vi vår "bröllopsdag" eftersom vi fortfarande är gifta. Det var lite sorgligt. Jag åkte till Stockholm och omgav mig med glada människor istället, helt kort och spontant. Jag åt lunch på String och gick genom stan ett par gånger, köpte rolig dricka på usa-godisaffären och The English Shop. Jag såg Animal Kingdom på tv och sen åkte jag hem.

Men september är vackert. De soliga dagarna, runt sju-åtta på kvällen, när det så smått börjar skymma, då är det andlöst vackert. En dag tog jag min lunchpaus från jobbet vid den tiden, och gick hem. Det luktade trycksvärta utanför jobbet; en doft jag älskar.
Bortanför den lilla sjön mitt i stan höll solen på att gå ner och allt var så ofantligt vackert att det sjöng i kroppen på mig. Och jag bor i stans finaste lägenhet. Det måste vara så. Även om den hade kunnat vara ett rum större. Men ändå - finast. Denna vindsvåning med högt i tak och slitna fläckiga parkettgolv, ljuvliga fönster och burspråk och tjocka spegeldörrar. Röda väggar i köket, en full frys, en ful liten innergård där mina tomater blir rödare för varje dag. Vardagsrummet med väggar som jag har målat blekrosa. Mina fina affischer från Köpenhamn Zoo. Fyndade teakbokhyllor fyllda med älskade böcker. Den slitna bruna soffan som är så skön. En vacker matta jag har fått i present. Små legofigursutställningar lite här och var. Mjukisdjur i en korg. Min alldeles fantastiska kiwiplanta som nästan ramar in ett helt fönster.

Och varannan vecka fylls lägenheten av ljud, av barnen, ibland en kompis till barnen, och det är tv-spelsljud och bråk och gnabb och skratt. Då är det som det ska vara. Barnen älskar också lägenheten. De gillar kontrasten. Landet och stort hus hos pappa, farmor och farfar intill, kompisar på cykelavstånd.
Hos mig gillar de närheten till allt, lekplatsen fem minuter bort, kvällspromenaden vi brukar ta, att stillsamt gå och handla i affären som också ligger nära. Staden, ljuden, ljusen.

Så nog är det bra, det här nya livet. Glädje och sorg intill varandra. Jag tycker om mitt liv men famlar fortfarande efter fotfäste.
Jag har ett nytt jobb, och skrev en dag en stor krönika. Och samma morgon det publicerades fick jag sms från barnens pappa om att två glada barn hade ryckt åt sig tidningen innan han hann läsa, och den ena av ungarna hade blivit rörd och till och med fällt några tårar.
Det är mitt bästa betyg.

Och saknaden efter de där rufsiga trollen är stor. I morgon kommer de. Veckans matlista sitter på kylen. Veckopengen ska läggas på köksbordet ihop med de böcker jag har loppisfyndat åt dem. Jag är redo.