För fem år sedan, precis just nu, låg jag på en undersökningsbänk på Danderyds sjukhus. Överläkaren kände på mig och bedömde mognadsgrad på framskridandet av senaste veckans värkarbete. "Öppen tre, fyra centimeter", konstaterade hon. "Vi beslutar om induktion". Jag fick en port i handen, klappar av personalen på avdelningen, där jag gått ända sedan början av graviditeten till följd av att jag är Typ 1-diabetiker. Vi fick lite kaffe och fick ta oss ner till förlossningen. Vid tolvtiden tog en norsk barnmorska hål på hinnorna och det droppstimulerande oxytocinet kopplades in. Successivt ökades styrkan, värkarna kom ganska snart, rullade in och över, en efter en. Vid gott mod var vi, satt och pratade och längtade, tänk, snart är hon här, snart ska vi få träffa Karra. Vårt barn som vi redan var säkra på skulle få det finaste namnet vi visste.
Förlossningen blev ganska långdragen. Inget dramatiskt, 14 timmar senare, efter epidural och några påfyllningar, fick jag äntligen krystvärkar, kvart över två på natten. Det var dämpad belysning i rummet, barnmorskan och sköterskan som var där hjälpte mig på ett fantastiskt sätt fram mot mitt barn: snart, snart är hon här. Knappt 20 minuter senare landade hon på mitt bröst, det finaste lilla människa man kan föreställa sig: Lilla Karra, lilla grodan, älskade efterlängtade barn.
Följande dygn på BB var liksom som en liten film, i efterhand, men även då, inhöljd i ett rosa töcken. Fluff. Bästa tiden i livet. Väldigt speciellt, så varmt och vackert och så förälskat och nära. Allt var nytt, lite knöligt, hon skulle tilläggsmatas och amningen var svår och så. Men så härligt, det var så fint och så häftigt, stort, världen stannade och jag var så hög på hormoner att jag inte såg något klart alls. Och dessutom så trött att jag fick synförnimmelser som sedan höll i sig en lång tid efteråt. Kroppen helt slut efter en veckas förverkar och minimalt med sömn och sedan ett riktigt förlossningsupplopp på det. Men det gjorde inget, inget var farligt, jag var hel, Karra var hel och hon var dessutom så söt att det bara värkte i mig av stolthet när jag tittade på henne. Ville bara vråla "Titta världen! Kolla! Hon är min! Vår bebis! Hon är så fin, hon är den finaste, det kan inte ha kommit någon så fin bebis före henne!". Och visst göddes känslan av att personalen kom och berömde oss för vår fina bebis. Nog fattade jag även där, i den rosa dimman, att det är ett tjyvknep de har för att få alla föräldrar att känna den där stoltheten och att bonda med sin nykomling, men ändå. Ändå kände jag det: Karra, finast i världen.
I morgon bitti firar vi vår femåring. Hon är fortfarande finast i världen, men nu är hon ju så mycket mer än bara fin: hon är rolig, krävande, energisk, intensiv, pratig, fylld av kiss- och bajshumor (fortfarande), uppfinningsrik, skitjobbig, en god vän och en omtänksam dotter. Tänk så fort fem år går, man inser det väldigt väl när man tittar på barnen. Fem år av mitt liv med barn, nästan sex år sedan jag var ickegravid. Ett helt litet människoliv sedan och ändå alldeles nyss.
Grattis min fina Karra. Jag tror att jag kommer att vara så här nostalgisk och glad varje gång din födelsedag kommer och septembersolen visar sig, löven ändrar färg och världen liksom håller andan mellan sommar och höst. Då kom du till oss, det är din årstid, och den passar dig så bra. Lite dramatisk. Precis som du. Och väldigt, väldigt vacker.