föräldraskapet

Just nu bara pausar jag. Jag är ledig. Lilla A sover. Mamma är här och har barnvaktat medan jag varit hos frisören (ljuvligt) och nu sover hon också. Det är så med henne, hon har ingen ork. Jag irriterar mig mycket på det, samtidigt så uppskattar jag jättemycket att hon är här och att hon ställer upp på obekväma barnpassningstider. Men det är så sorgligt att hon, redan innan pensionsåldern, ska vara så uttröttad (eller vad det är) att hon behöver vila efter varje ansträngning och ständigt tackar nej pga trötthet/orkeslöshet/dåligt mående.

Och jag blir irriterad för jag tror att hon kan, att hon bara behöver komma igång mer, att det inte är för alltid att må såhär. Hon har ju fixat familjeliv och arbete tidigare, hon har väl klarat betydligt mer ansträngande situationer än livet nuförtiden bjuder på. Eller har hon det? Det är som om min syn på hennes oförmåga nu får mig att fundera över om jag har helt fel bild av henne från min barndom, kanske var det pappa som gjorde nästan allt och hon var passiv där i bakgrunden? Och det är plågsamt, jag vill tänka tillbaka på att hon har varit en bra förälder och alltid funnits där. Känslomässigt har jag ju upplevt att hon har det, men mer praktiskt omsorgsmässigt så vet jag faktiskt inte...

Och åh, det är jobbigt att tänka på ens föräldrars begränsningar i föräldraskapet när man själv är förälder och blir mer och mer medveten om sina egna. Jag tycker att det är jobbigt med förskolepedagogernas ofrånkomliga granskning av mig, vad det än gäller. Jag skämdes när jag igår när jag hämtade och först inte såg lilla A i mängden av alla barn utan uppmärksammade henne först när hon skrek för att hon såg mig. En så liten grej, men som ändå kändes starkt i mig.