Alltså, de där samtalen man har. Som blir så mycket mer än samtal, som blir djupa, komplexa kommunikationssituationer med ögon som fastnar och händer som fladdrar och hår som stryks ur ögon och skratt som ekar och stannar kvar inom en dagar efteråt.
Samtalen som är som att (varning! klyscha coming up!) dricka lagom kylt vatten när man är törstig. Fast när glaset är urdrucket fortsätter ökenvandringen och det bildas längtan och trängtan efter fler oaser, mer vatten, kallare vatten, vatten att bada och dyka och tumla runt i, timme efter timme.
Fattar ni vad jag menar? Det är som en förälskelse (ibland är det förälskelse), som de första yra timmarna när man vill berätta allt om sig själv och det finns tusen miljarder saker att prata om.
På senare tid har jag (tur! tur!) insett att det där inte behöver vara sexuellt. När jag var ung föll jag alltid handlöst in i sånt där, ökenvandringen blev någon slags utomjordisk resa och vattnet blev syre och jag doooog om jag inte fick se och prata med den där personen som fick det att fladdra i magen.
Jag har varit förälskad tusen gånger och varje gång trott att det är jordens undergång men det är det ju inte. Och det behöver faktiskt inte bli sex och meck av det. Det är okej att tycka om människor.
Nu är jag så klart, surprise surprise, i en sån där situation igen. Jag vill prata mer. Jämt. Skratta mer, glo i ögonen mer, vara lagom nära mer. Idag sågs vi inte alls och det var ett rätt torrt och trist landskap jag skräpade runt i, för jag ville ju prata om den där grejen jag såg igår och fnissa lite och flaxa med ögonfransarna.
Men jag vet också att det lika gärna kunde kvitta. egentligen. Det finns många andra goa människor att prata med, det finns andra skratt att haka fast i och jag ligger bra där jag ligger (så att säga).
Ville bara, eh, förklara detta.