nollning

Under de gångna veckorna skulle jag ju tänka tillbaka och minnas mina första veckor i lärdomens stad. 20 år sedan, vilket känns som en befängt lång tid men det är också ganska avlägset. En tid då mobiltelefoner var exotiska jättepjäser och internet något man kunde nosa på i universitetets datasalar. Jag tänkte att jag skulle minnas de där veckorna som blev några av de roligaste i mitt liv. Veckorna då vi nykläckta uppsalingar lärde känna varandra och vår stad. Men så började några backslickwannabeslynglar att brännmärka varandra med strykjärn och ordet nollning fick en minst sagt dålig klang.

För mig var nollning fantastiskt roligt, både som nolla och några år senare som nollare. Som nollare (noll-kå) var frivilligheten ett hedersord, För de tveksamma förklarade vi att ingen skulle tycka illa vara om man inte var med men att aktiviteterna och den lådsade bryskheten var för att svetsa samman klasserna. Det tramsiga gula ägget man skulle ha på magen var inget annat än en namnskylt så att man enkelt skulle lära sig sina kursares namn.

Visst, några aktiviteter kanske balanserade på det smakligas rand och saker jag utsattes för som nolla skulle nog inte passera jämställdhet/sexuella trakasserier nålsögat idag. Då, var jag istället upprymd av den uppmärksamhet jag fick och odlade lite skinn på näsan och lärde mig att bita tillbaka.

På en återträff med gamla noll-kå för några år sedan insåg vi att vi på 90-talet hade betydligt mindre regler att rätta oss efter än nollningskommitéerna idag. Men jag hoppas och tror att ingen tog illa vid sig av våran nollning. Vi var inte ute efter att kränka folk utan att få dem att har roligt. Kanske fungerade det för att studenterna var en tämligen homogen grupp av duktiga flickor och mammas pojkar.

Hur som helst hade jag tänkt att jag skulle vara lite sådär punschromantiskt studentikost nostaligisk så här års. Men det smakar liksom inte så gott som jag trodde...