dagarna skenar iväg, fulla av grejer och jag har lite svårt att komma ihåg vad jag egentligen gör. men i fredags kväll var i alla fall N och jag och hjälpte L att flytta. jag HATAR flyttningar, det är så jävla jobbigt. och jag hade redan ont i nacken och axlarna efter att ha burit en massa mässgrejer helgen innan och inte blev det bättre av att släpa soffor och sängar och lådor och ett jävla PIANO upp och ner för trappor, samt ratta och trixa runt världens äldsta folkvagnsbuss, tillverkad då servostyrningen ännu inte var uppfunnen, i fredagseftermiddagsstorstadstrafik. L hade lyckats ragga upp en av sina få vänner som kom och hjälpte till, men ett par klena estet-killar kändes som en droppe i havet. och L är ju liksom inte självgående för fem öre i såna sammanhang, säger man till honom att bära upp *den här* kartongen så gör han ju det, men sen fattar han ju inte att han ska komma ner igen och bära upp något annat. och vi var lite stressade, för N skulle jobba natt och vi hade en timmes körning hem igen. men ja, det gick ju vägen i alla fall.
och sen var det bara hem och ner i sängen och upp tidigt nästa morgon och iväg till grannstaden för en aktivitetsdag med rasklubben. och sen var det hem, ner i sängen och upp tidigt på söndagen och iväg och tävla. kom hem vid fyratiden på söndagseftermiddagen och var HELT SLUT. trött och frusen och med huvudvärk och kramp i axlarna som inte ville ge med sig. kände mig nästan gråtfärdig när jag tänkte på veckan som tornade upp sig framför mig.
igår jobbade jag, sedan hem, ut med hundarna, in med hundarna och sedan iväg och passa A och O. jag kom inte hem förrän efter att jag brukar gå och lägga mig i vanliga fall, så det var bara att beta av duschen, tandborsten, sängen.
idag har jag stressjobbat hela morgonen för att kunna gå ifrån och träffa en sjukgymnast. egentligen vet jag inte om det är en sjukgymnast jag vill träffa, men på vårdcentralen tyckte de det. det är mitt knä som inte vill bli riktigt bra. väldigt mycket bättre, men inte hundraprocentigt bra, det är liksom ett litet hugg för varje steg jag tar. det gör inte så ont att det direkt hindrar mig i någonting och det gör varken från eller till vare sig jag vilar, tränar, äter antiinflammatoriskt, whatever. så jag hade nog hellre velat träffa en läkare, men fine, jag kör väl sjukgymnast fastän alla sjukgymnaster jag har varit hos, och det är ganska många, bara säger att man ska TRÄNA så försvinner problemen, och så får man ett litet träningsprogram att följa, och det har ju aldrig funkat för mig och mina problem förut. det är säkert bra om man är en sån som bara rör sig mellan tv-soffan och kylskåpet, men jag tycker väl inte riktigt att jag hör till just den kategorin då. men man får ju försöka, och kanske funkar det den här gången, så jag gick till sjukgymnasten, fick ett träningsprogram, ska tillbaks om fjorton dagar för utvärdering.
ikväll är det agilitykurs, på torsdag kväll träff inför viltspårssäsongen, på lördag har jag blivit inbjuden till grannlänets rasklubb för att vara med på deras aktivitetsdag, på söndag är det viltspår. någonstans däremellan måste jag förmodligen även åka till spårskogen och lägga ett spår också. planeringen just nu lämnar en hel del övrigt att önska, kan man väl kanske säga. men det är som det är. och jag försöker fokusera på andningshålen, som imorgon kväll och fredag kväll, då har jag inget. jag måste försöka att inte hålla på och jaga upp mig över att det är en massa just nu, utan HITTA LUGNET som det så vackert heter, carpe fucking diem och allt det där.