Man kan inte äga en annan människa.

Å ena sidan: skulle gärna ta lite bebisledigt. Ligga i solen på gräset, blunda. Kanske gå och simma. Kanske gå och fika, med eller utan sällskap, och bara dricka te inklusive påtår utan att känna stress.

Å andra sidan: vill inte lämna henne med någon annan än barnafadern. Blir sur och motvalls vid blotta tanken. Särskilt som det är två av barnafaderns vänner som erbjudit sig. Nej, det är min bebis.

Är inte riktigt stolt över det, nej. Och rationellt vet jag ju att hon är precis lika mycket min bebis även om någon annan tar henne på en promenad. Kanske är det bästa att bara göra det?

(Men jag vill inte, vill inte alls, så det så.)