Priviligerad

Träffade vänner i helgen, och blev påmind om vilket privilegium min unge är.

Min vän som vill ha barn och bara längtlängtar och pratar om sin systerdotter och lyser med hela ansiktet mot min unge - och som har en sambo som säger "ja, kanske, fast sen".

Min vän som också vill ha barn, kanske inte lika lysande utåt men jag vet att hon vill - och nyss avslutat en relation där allt var bra, schysst och trevlig kille, snygg och välbetald, som ville ha barn - men hon var ju inte kär i honom, insåg hon.

Min vän som också vill ha barn och som dessutom har en kort bit till 40 och vars biologiska klocka nafsar henne i hasorna - och som är tillsammans med en 15 år yngre kille som inte alls är redo.

Och så jag. Ännu inte 30. Med min unge. Med min karl som är så kär i henne.

Vad gör det då att hon sömnstrular och att varje liten cykeltur jag tar känns spännande och exotisk som en utlandsresa?

Vi önskade oss henne och vi har henne.