ensamjaget och längtan

När jag är ensam hemma gör jag allt snabbt och slarvigt. Jag äter hafsigt, tuggar med öppen mun, slamrar med porslinet, slår i saker. Jag vet inte varför, men det är som om jag har bråttom och inte har någon ro. Fika har jag däremot kunnat göra med mer ro än vanligt idag, och med en tidning att läsa till kaffet vilket ju aldrig nånsin händer numera att jag har tid till.

Jag har varit ensam hemma ett dygn och det har mest varit väldigt skönt, men nu saknar jag ihjäl mig efter min familj (som strax bör vara hemma). Det händer så mycket nu, ja jag vet att jag säger så jämt men det känns så hela tiden. Lilla A är så stor, ett förskolebarn, hon förstår grejer och fattar hur saker går till. Jag älskar henne så mycket att det gör ont i mig. Och jag är helt pirrig över att jag snart ska få se henne igen.