jaha, så var det dags att börja jobba igen. igår kväll kunde jag förstås inte sova, det kan jag aldrig när jag har varit ledig lite längre. inte så att jag vänder på dygnet, jag är och förblir morgonmänniska. fast de senaste veckorna har jag väl förskjutit min dygnsrytm ett par timmar framåt, och nu ska den pressas tillbaks igen.
somnade gjorde jag väl så småningom, och väcktes vid tvåtiden av att S-hunden skällde och ylade. de andra två snarkade obekymrat vidare, så jag gissar att det var åska. vi hörde i och för sig ingenting, men S-hunden (som är livrädd) hör väl bättre än vi då. det var hur som helst svårt att somna om efter det, och vidrigt jobbigt när klockan ringde vid 04.30.
var på jobbet en timme senare och sen rullade dagen på. assistenten hade klarat sig ganska bra på egen hand, det var inga katastrofhögar att ta tag i och det är ju skönt. däremot fick jag genast ta itu med ett nytt projekt som blev ganska tidskrävande och som tog större delen av dagen i anspråk utan att det kändes som att jag fick någonting gjort. slutade dock i tid, åkte och handlade, tyckte synd om mig själv för att det ALLTID är jag som handlar (känns det som), kom hem och var trött och på halvdåligt humör utan att egentligen ha någon anledning (hej hormoner). bestämde mig för att träna lite med hundarna (note to self: JÄTTEDÅLIG IDÉ), och det gick ju precis så uruselt som man kunde räkna ut att det skulle göra. valpen och jag missförstod varandra mest hela tiden, och sen började det regna och det gillar han inte och varför lägger man inte bara AV då när ingenting funkar och man bara blir på ännu sämre humör?
och sedan kom mr S hem och jag fick bita ihop för att inte hormonstorma över oavslutade grejer som jag mest av allt har lust med. tycker att har man tagit på sig att göra någonting så kan man FÖR FAN göra det klart med en gång, alternativt be om hjälp att avsluta det, och inte sätta sig och spela tv-spel för att "det inte är lönt att börja på det idag". det är en av grejerna som är svårast att leva med, att vi är så olika i det avseendet. jag studsar upp och sätter igång direkt så att man kan plocka undan och bli klar med det, lite hysteriskt kanske. mr S har en jättelång startsträcka innan han kommer igång, och det bekommer inte honom att grejer står uppställda i dagar medan man väntar på...att inspirationen ska infinna sig eller nåt, jag vet inte. han kan liksom gå och plocka och pilla med andra grejer runtomkring tills det blir "för sent" och "inte lönt att börja" den dagen, och det kryper i hela kroppen på mig av att se det. åtminstone nu, när pms-hormonerna kryper under skinnet. jag vill liksom inte behöva vara projektledare i allt, vissa grejer skulle ju kunna bli gjorda utan att jag styrde och ställde så förbannat, kan man ju tycka. och det blir dom ju också så småningom, fast det stör mig att allting ska ta sån jävla TID.
jaja, men jag behövde väl bara pysa ut lite ånga. nu ska jag gå och lägga mig innan de där tv-spelsljuden får mig att explodera. HEJ PMS.