sämst

alltså det här med sjuka djur är ju inget roligt och i den här flocken är det just nu bara minsting som är pigg och glad. S-hunden är något bättre men valpen är riktigt dålig och får inte behålla någonting. och min värld är i spillror, är ju så bortskämd med att våra hundar alltid mår bra. även om S-hunden har sin epilepsi och lite ålderskrämpor så är han och de andra ju ändå alltid GLADA och liksom på hugget så fort något händer. men när valpen ligger på gräsmattan och bara tittar på en flock gråsparvar några meter därifrån istället för att rusa upp och jaga dom som han brukar - då är det något som är riktigt fel.

så vi åkte till djursjukhuset och där fick valpen bli kvar över natten med dropp. minst ett kilo har han gått ner och det är inte så jättemycket att vinka på när man har en matchvikt runt åtta.

och herregud vad mitt hjärta blöder och tårarna vill aldrig sluta rinna. bölade större delen av de tio milen hem, fastän förnuftet försöker säga att nu är han ju ändå i de bästa händer men vad fan hjälper det när känslorna hela tiden skriker att TÄNK OM HAN ALDRIG BLIR BRA IGEN.