drar ut på kvällens måsten..

Jag är ensam hemma, lilla A somnade för en stund sen och jag har en lång lång lista på vad jag bör göra i kväll eftersom vi får besök i morgon. Städrelaterade saker alltså, vilket jag just nu inte alls har lust med och drar ut på i möjligaste mån trots att det blir jobbigare att sätta igång med ju senare det blir. Men vad passar väl bättre just nu än att rädda min hypodeaplats?

Börjar få småångest över att jag snart börjar jobba igen trots att jag har två veckor kvar av ledighet, det känns som om tiden bara rinner iväg och snart är lilla A typ vuxen och jag undrar var tiden tog vägen, ungefär. Just nu går jag och M om varandra trots att vi båda är lediga. Vi har antingen besök eller är på besök hos andra och det känns inte riktigt som om vi hinner prata ordentligt men allt flyter på ändå på något vardagsmässigt sätt. Förutom ibland då vi stannar upp i saker, småtjafs, irritation. Eller åt andra hållet när vi hittar varandra, njuter av att vara vi och hånglar på klippor. På det hela taget rätt så fint alltså.

Det är en ljuvlig kväll, jag älskar sommaren och vill aldrig att den ska ta slut om det inte vore för att det är något lättare att acceptera att man behöver arbeta under hösten. Hur blev jag såhär arbetsskygg? Och betyder det att jag borde byta jobb eller är det bara en fas som kommer såhär när man precis bildat familj och börjat arbeta lite tidigare än man egentligen kanske hade önskat?