Jag ligger i sängen på landet. Bredvid mig ligger Tusse. Nere i stora huset ligger Grodan bredvid mormor. Något han gjort sen sin allra första sommar.
Sambon är hemma och bygger. Som ett djur har han jobbat i två dagar. Jag vet att jag gör mycket för att frigöra hans tid. Att skapa tid där han ostört kan koncentrera sig. Och att detta ganska ofta innebär att jag antingen får försöka göra mitt mellan barnens behov eller skjuta på det. Men jag får ändå dåligt samvete. För mitt är lite egen tid och mys. Det han gör är för visso något han gillar, men nog inte alla dagar. För det är stora projekt som påverkar oss alla. Och som han har hängande över sig som måsten.
Nu skickade jag hem honom för att få snickra lite i lugn och ro. Istället blev det två slitiga dagar med 12-timmars pass för att få så mycket gjort som möjligt. Själv har jag hängt med våra barn, mina föräldrar och min syster. Vi har varit och badat, ätit god mat och plockat jordgubbar. Imorgon kommer han hit igen. Då hoppas jag han kan finna lite ro.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte