jag skulle vilja skriva om 5:2, men det tar emot, jag skäms och jag inser hur stört det är, hur påverkad jag ändå är av min uppväxt där mat alltid användes som antingen bestraffning eller belöning. tvångsmatning, gå och lägga sig utan mat, få något extra gott eller slippa äta upp om man varit duktig. att ha en mamma som alltid varit kraftigt överviktig, en syster som farit som en jojo ut och in på psyket under hela sina tonår för anorexia som ingen visste var en sjukdom då. jo, jag är väl påverkad även om jag alltid säger att jag inte är det, att jag har klarat mig bra ändå. fast jämfört med många andra så har jag det väl lätt, för jag blir inte direkt beroende av någonting. jag mår jättebra även om jag vräker i mig kolhydrater och socker och skräpmat, vilket i och för sig inte händer jätteofta, men det händer. vissa pratar ju om att sluta äta socker och/eller kolhydrater som om det vore jämförbart med att lägga av med heroin, för mig är det bara att sluta. jag känner inget sug som inte går över av att dricka ett glas vatten. så jag har det ju otroligt väl förspänt jämfört med många andra. jag äter inte direkt onyttigt, mitt enda "problem" är att jag liksom slentrianäter, jag tar nästan alltid samma antal smörgåsar eller potatisar eller ja, mängden på tallriken är väl konstant oavsett om jag är hungrig eller ej, oavsett om jag tränar mycket eller ej. och sånt håller ju oftast inte i längden, och här kommer det skamliga eller en del av det, NÄR DET SMYGER SIG PÅ. det är det fulaste som finns, man ska vara smal och det finaste av allt är att vara smal "av sig själv" utan att "behöva göra något", att kunna vräka i sig vad som helst och ändå inte gå upp ett gram. att gå upp i vikt är så hemskt och så skamligt att det kan man inte ens prata om.
ja, så hörde jag i alla fall om 5:2 på radion en dag när jag körde hem från jobbet, och kände direkt att det här kunde vara något för mig. för eftersom min kropp är ett sånt sorgligt måndagsexemplar så är jag ju skadad mest hela tiden. om jag löptränar 2-3 gånger per vecka så har jag inga problem med att äta vad jag vill och ändå hålla vikten, men nu har jag ju knappt tagit ett löpsteg sedan i vintras (ja, jag är medveten om att det finns andra träningsformer också, men utbudet på landet är inte enormt och så har jag fan inte haft lust). och då har det SMUGIT SIG PÅ. och jag har insett att något måste göras, men det har tagit emot. för det är pinsamt. skamligt. förknippat med min mammas tusen miljoner misslyckade bantningar och dieter. förknippat med att om man inte passar sig så kan man sluta som min syrra, ett nervvrak på trettiofem kilo som ju började med en oskyldig bantning som sedan spårade ur fullständigt.
och en annan sak är att vissa jag jobbar med är så in i helvetes dömande och kategoriska och verkligen inte drar sig för att kommentera innehållet i ens matlåda. "jaså, slanka linjen idag" om man tar ett knäckebröd istället för en fralla till frukostfikat eller äter en sallad till lunch, "jaha, så du har också börjat med GI/LCHF/whatever" om man råkar ha något i matlådan som passar in i någon diet. och det är väl kanske ingenting med det, men för mig är det jobbigt. pinsamt. skamligt. man är en sån som följer en diet och det vet ju alla att det förr eller senare är dömt att misslyckas och sen ska man höra kommentarer om det till döddagar. orkar inte.
så den främsta anledningen till att vilja börja med 5:2 var faktiskt att man skulle kunna smussla lite med det. slippa det där skamliga och pinsamma i att omgivningen ska veta att man FÖLJER EN DIET som jag tycker är så jobbigt. äter man sallad i lunchrummet fem dagar av fem så kommer folk att lägga märke till det. men sallad en dag och något annat lågkaloriaktigt en dag och vanlig mat resten av tiden väcker inte direkt någon uppmärksamhet. tror jag. plus att jag faktiskt inte vill avstå från en massa grejer som jag tycker är gott, åtminstone inte jämt.
så jag började, och som många andra har vittnat om så gick det otroligt lätt. nu äter jag ganska nyttigt av mig själv, så omställningen var inte jättelik. och jag brukar inte äta speciellt mycket på kvällarna i veckorna i vanliga fall, så för mig var det inga problem att börja fördela 500 kalorier på frukost och lunch, hoppa över eftermiddagsmellanmålet och inte äta någonting förrän nästa morgon. det enda som var RIKTIGT jobbigt var när jag insåg att ett glas apelsinjuice var massor av kalorier, det som är så gott och det enda jag känner att jag MÅSTE ha på morgonen, allt annat kan kvitta. så på fastedagarna nöjer jag mig med ett halvt glas till frukosten och drar in på något annat.
och det går så bra. jag har skaffat en sån där app som räknar kalorier, och det har nog gjort att jag kommit ifrån en del av det där slentrianätarbeteendet även under de "vanliga" dagarna. nu är jag inne på min åttonde 5:2-vecka. eftersom jag inte äger någon våg så vet jag inte hur mycket jag har gått ner, men häromdagen på jobbet provade jag på skoj ett par arbetsbyxor som var två storlekar mindre än mina vanliga, och de gick i alla fall att knäppa även om de inte satt särskilt skönt.
så jag tror på det här. och jag gillar att det går att vara flexibel, att man kan gå på kalas och äta tårta utan att behöva tacka nej eller förklara sig eller BLI AVSLÖJAD att man är en sån som FÖLJER EN DIET. efter några veckor vågade jag till och med avslöja det för mr S och N, så nu vet de att jag har "lågkaloridagar" ibland, och det är ingenting med det. inte pinsamt, inte skamligt. fast inför alla andra låtsas jag som att jag inte alls håller på med någon diet och att den där salladen i lunchlådan bara råkade vara vad som fanns över.
och det här låter förmodligen skitlöjligt för alla andra, men alla andra har inte vuxit upp och präglats av min mammas konstiga syn på mat och ätande och vikt, det pinsamma, det skamliga. och kanske tar jag bort den här texten sen, kanske är den för utlämnande och för pinsam och skamlig. men det kändes som att den ville bli skriven, så här är den.