Det ska räcka en liten bit till

Sambon frågar säkert 3-4 gånger om dagen om allt är ok. Jag ser trött ut. Eller ledsen ut. Eller inåtvänd.
Chefen tycker jag har nämn de senaste dagarna att jag ser trött ut.
Jag ser trött ut. Jag är trött. Jag saknar gnista. Allt hänger ihop med att snart är det semester. Jag vill inte vara här på jobbet. Jag vill inte hålla på med de här jävla grejerna som vi varje år inför semester sliter med. Att i sista sekund försöka få något gjort. Alldeles för lite. Alldeles för sent. Och nu har jag gjort det så många somrar att jag vet att för det mesta blir det pannkaka och ansträgningar från alla berörda gick åt till ingen nytta. Eller väldigt begränsad nytta.

Avskyr den här sista veckan. Den föder inget hos mig. Annat än trötthet och en allmän låg känsla i min kropp.
Så jag pussar min sambo och säger att det kommer vara så här tills jag kommer hem på fredag kväll. Jag kommer se ledsen och hängig ut. För någonstans i själen är jag just det. Lite ledsen och mycket hängig.

Jag hade en chef för många år sen som sa att han kunde se om det var bra eller dåligt med mig bara genom att se mig gå i korridoren. Och sån är jag. Det syns tydligt på utsidan. Det är energin. Den avgör allt i mitt liv.
När folk beskriver mig så är en ganska vanlig beskrivning "Det märks när Jazzie kommer in i rummet"
Visst, jag pratar mycket. Men det är mer än bara det. Jag har en energi som jag riktar utåt. Och när energin inte finns, så märks det. Jag har aldrig lyckats dölja det.
Nu visar mätaren tomt. Det finns ingen energi att rikta åt något håll. Men jag försöker. Jag försöker ta mig igenom dessa sista dagar. Försöker att inte ge upp de uppgifter som ligger på mitt bord. Fastän jag inte tror på dem. Jag ska göra mitt bästa, sen får det gå som det går när jag har gått hem. Då är det någon annans problem.

Men idag är det bara tisdag. Så än är de mina problem. Det är bara att hugga i.