Mammeriet

Jag försöker att inte vara den mamman. Den som bara pratar om sitt barn, den som delar tusen bilder i sociala medier, den som aldrig är mer än armlängds avstånd från barnvagnen. Jag ransonerar, tänker att "äsch jag postade en gullig bild igår, det får räcka". Jag hejdar min sambo när han vill delge detaljerna i hur dåligt barnet sovit någon natt och säger "nä nu kan vi väl prata om något annat". Jag låter barnvagnen stå och tänker "vi hör ju om hon vaknar och inte är nöjd".

Och istället. Så skäms jag när jag för en stund glömmer tänka på det fridfullt sovande barnet. Så tänker jag att min sambo framstår som en mer omtänksam förälder när han vill berätta tusen detaljer och mest bara prata om barnet. Så tänker jag att det var ju visserligen en trevlig solnedgångsbild, men tänk om det framstår som att jag inte älskar min unge nog när jag postar andra bilder?

Tråkig och barnfixerad eller distanserad och inte kärleksfull nog. Det går inte att vinna.

Egentligen tror jag att jag är en ganska bra förälder, åtminstone så här långt. Min unge växer och ler. Jag duger till. Egentligen.

Men utåt känner jag mig inte hundra.