Jaha, då var man där igen, i den beryktade svackan. Den uppkommer emellanåt och egentligen borde jag väl inte ägna den så mycket uppmärksamhet, men den gör ju inget annat än pockar på just det så det är svårt att låta bli den. Det där med att hela livet känns totalt meningslöst och att det känns som om jag famlar runt i ett (mentalt) mörker. Vill gå i ide och läsa Inferno och skrika ut: "Ja, jag fattar att du gillar Italien, Mr Dan Brown!!! Men om jag får ännu en freaking ingående beskrivning av en italiensk trettonhundratalsbasilika eller om det dyker upp ännu en lönntunnel ("som bara Robert Langdon känner till") under en jävla piazza så kommer jag att kasta bokjäveln ut genom fönstret!". Men icke desto mindre vill jag faktiskt läsa klart boken...
Ungefär så är det. Har noll lust/energi för ingenting. Och imorgon ska jag på ett läkarbesök för att eventuellt få mer information om den eventuella operation jag eventuellt måste genomgå.
Och så en vacker dag kommer hormonerna att vara i schack igen och jag kommer att må bra. Jag vet det, men det är inte mindre jävligt ändå. Just nu. Och deperata tankar dyker upp (nyss funderade jag på att flytta till Tyskland...) och inte är det väl roligt när den enda lite roliga och spännande sak som hänt hänger på om en viss person inom en rimlig framtid kan se att hen har ett meddelande i sin övrigt-korg i Facebook.
Semester, anyone?