Jag jobbar

tränar spår, pysslar med blommorna, jobbar, tränar lydnad, bråkar med tonåringen, jobbar.
Det är verkligen ömsom vin ömsom vatten i livet just nu.

Önskar så att jag och dottern kunde komma på rätt köl, men det verkar omöjligt. Hon retar sig på allt jag säger och gör. Själv tycker jag givetvis hon är odräglig när hon sätter den sidan till. Moment 22. Hur kommer man ur detta?

Exempel från gårdagen.
Planerar gå från jobbet halvfem. Skall handla, hämta hunden på dagis på hemvägen, äta, rasta hunden innan 18:50 då vi skall köra till träningen. Blir kvarhållen på jobbet av chefen i ett möte till 17:45. Ringer dottern o säger att jag inte hinner handla, vi får laga mat av vad som finns hemma. Hon står då på stationen och ber om skjuts hem, för att slippa bussen. Fine, hämtar henne med en omväg på 10-15 minuter så hon slipper bussen. Inser att jag inte hinner laga mat nu, utan slänger i mig fil och flingor, ger hunden mat, rastar hunden, vattnar torra blommor på altanen. Dottern lagar mat till sig.

När jag ska köra vill dottern ha skjuts till busstationen för att hämta cykeln (som stått där i 2 dygn, vilket den inte ska). Jag är redan sen och säger att hon får gå. Det tar 7 minuter. Hon svarar med att pappa säger att det är ingen omväg!
När jag vidhåller att jag redan är sen och måste köra direkt får jag bara höra hur dum i huvet jag är och jag ställer aldrig upp. Hon har redan glömt att jag hämtade henne tidigare. Att hon lämnar sin disk efter sig kvar på bänken när jag kommer hem, är bara grädde på moset. Ja visst ja, hon skulle tvätta sin klänning. Då tömmer man ut den färdiga tvätten i en tvättkorg och lämnar den blöt, utan att hänga upp den.
Hon är 18 inte 8 om någon undrade.

Jag får frispel, faktiskt.