nä, jag vet inte riktigt. jag har verkligen älskat hypodea. om jag minns rätt så är jag inne på tolfte året nu, minus en vecka på grund av missad deadline. och det har nästan alltid bara känts bra att skriva här. men nu vet jag inte.
jag har inget större behov av att skriva om det som är glädjefyllt och rosafluffigt och bra. det betyder inte att det inte finns. tvärtom. på det hela taget tycker jag att mitt liv bara har blivit bättre och bättre, speciellt de senaste 6-7 åren. jag har ett bra förhållande, ett kul jobb, ett fint hus i en underbar omgivning, ekonomin är skaplig, barn och barnbarn har det på det stora hela bra, hundlivets aktiviteter är en livsstil som passar mig som handen i handsken. det är helheten, och den är jag nöjd med.
detaljerna. för sen är inte allting sådär jättebra precis hela hela tiden. om jag påstod det så ljög jag och det har jag ingen större lust med. när jag var ihop med ex-H så ljög jag hur mycket som helst om hur bra och fantastiskt allting var, när det i själva verket mest handlade om att försöka äta sig mätt på små ihopsamlade smulor. men jag ville så gärna att det skulle vara bra och att det liksom skulle vara min tur att få ha det bra. det hade jag inte. men jag lärde mig mycket. bland annat att det inte finns någon mening med att försöka hålla uppe någon slags fasad kring hur man vill att det ska vara utåt sett. att det är ett mönster som jag har fått med mig från mina föräldrar, dom som alltid log och var översvallande när någon utomstående råkade vara i närheten på men som ömsom skällde och smällde och skrek att de hatade varandra och ömsom inte talade med varandra på flera veckor. hur min mamma kunde sitta på brunnslocket utanför huset och yla som en varg med tårarna strömmande utmed kinderna, hur hon vrålade att hon skulle ta livet av sig, för att i nästa stund resa sig och gå in och svara i telefonen och prata med någon tant om kafferep med sju sorters kakor med nästan helt normal röst, lite hes och andfådd bara.
så ja, i mitt liv finns det svackor. ibland tycker jag rent ut sagt att det suger. nu råkar jag ha ganska mycket bagage att släpa på i det här livet. ibland är mörkret så kompakt att det inte går att lyfta blicken så högt att man ser stjärnorna långt därborta. men jag tycker nog att jag på det hela taget är medveten om att de finns, att det förr eller senare kommer att ljusna om man bara håller sig upprätt och fortsätter att gå.
men jag vet inte hur det är med er andra. om ni tycker att ni har det sådär jättebra precis hela tiden. känner ni aldrig att livet liksom känns strävt och motvilligt? retar ni er aldrig på saker som er partner gör eller inte gör? är ni alltid lugna och behärskade och konstruktiva i både att ge och ta kritik? är ni alltid helt överens, alternativt kompromissar ni alltid så att båda blir precis lika nöjda? jamen grattis till er. och ja, det finns säkert par som aldrig grälar, som aldrig är oense om något, som aldrig ens en gång snäser åt varandra. men vi är inte ett sånt par. vi grälar och tjafsar ganska friskt mellan varven, vi är båda ganska lättstötta och ingen vill direkt frivilligt medge att han/hon hade fel och vi är dessutom ganska långsinta. det här är ju ingen jättebra kombination, och vi är ganska medvetna om den. vi försöker vara konstruktiva i våra meningsskiljaktigheter. ibland går det bra och då blir det ingen konflikt alls, ibland går det mindre bra och då blir vi kanske lite irriterade men inte värre än att det går att lösa utan några större åthävor, och ibland går det fan i mig inte alls och då blir det bråk och så går vi omkring och tjurar helt okonstruktivt, för vi är liksom inte bättre än så.
men jag vet inte riktigt vad man skulle tjäna på att mörka med det. det är ju så det är och gör det mig och oss till sämre människor, så, tja, då är vi väl det då. ärligt, vi är inte jätteglada och kärleksfulla och snälla och skimrande nyförälskade mot varandra hela tiden. i grunden, ja. i normala fall så säger vi "jag tycker om dig" flera gånger om dagen. vi kramas och pussas nästan varenda gång vi går förbi varandra. vi sitter nästan alltid och håller varandra i handen när vi tittar på tv eller när vi åker bil. vi fixar små överraskningar och gör små gulligt omtänksamma saker mot varandra i vardagen. och det är sånt jag inte skriver om för jag har inget behov av det. däremot har jag behov av att ha någonstans där irritationen kan få pysa ut när trycket blir för högt, oavsett vad det gäller. att få SKRIVA MED STORA BOKSTÄVER ATT FY FAN VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ DETTA NU, så känns det nog lite bättre sen. att få vältra mig lite i självömkan och tycka riktigt synd om mig själv när det känns som att jag är ensam i en värld av idioter.
och ja, jag förstår att de flesta kommenterar av ren omtanke (och jag UPPSKATTAR det, jag lovar). men jag orkar liksom inte riktigt sitta och vara saklig här mitt i min irritationsventil, inte just nu i alla fall. skriva svarskommentarer och säga att jo, men det är klart att det är mitt fel också och han är inte alls så dum som det verkar när jag skriver det här och vi har det faktiskt jättebra. så som jag har skrivit här ovanför som FÖRKLARING, och nu känns det som att jag ändå försöker skapa någon slags fasad där normen är att allting är friktionsfritt och väloljat och bra, och det liksom på något sätt blir pinsamt att avslöja att man grälar är osams. och då känner jag lite att nä, jag får väl kanske sluta skriva om hur irriterad jag är då för att slippa hamna i såna konstiga diskussioner där jag måste vidhålla HUR BRA VI HAR DET oavsett hur det verkar, och så påminner det på något sätt om hur det ar på den tiden när jag mest ljög och vidhöll hur bra jag och ex-H hade det hela tiden fastän vi inte alls hade det. och så är jag plötsligt inne och censurerar mig själv på något märkligt sätt, och så blir det bara helt menlösa texter om vädret och skogspromenader och idag ska jag minsann äta stekt fläsk och bruna bönor till middag.
jamen jag vet inte. kanske är det ändå dags att fimpa den här platsen för gott. gräla i lönndom och vara irriterad någon annanstans, jag vet inte.