jag hade lust att skriva en text om hur sur jag är idag. för att det är stökigt hemma, för att vi har så olika syn på vad som är stökigt och vad man ska spara och vad man kan kasta, och för att det blir så mycket tjafs kring såna där skitsaker när det är så bra i nästan allt annat. och att jag är jobbstressad och byggstressad, fast det senare går bättre än förväntat. men det är jobbigt att det är folk hemma när jag kommer från jobbet, som jag måste förhålla mig till och vara trevlig mot och diskutera och hålla mig uppdaterad med när jag är helt slut i hjärnan och helst av allt bara vill ta med mig hundarna och gå ut i skogen som jag brukar. och så är jag stressad över att det är så himla mycket, jämt, fastän det är mitt eget fel som bokar upp mig på en massa så att det knappt blir någon fritid kvar. och så ville jag gråta lite över en kompis till N, som jag har känt sedan hon var tio år, som var gravid och var överlycklig och magen växte men när de kom till ultraljudet så fanns där ingenting. så den där blödningen hon hade haft i typ vecka 6 som hon och alla andra viftat bort som en sån där blödning man kan ha i början och som inte är något att oroa sig för, det var tydligen ett tidigt missfall som kroppen inte fattat, för den fortsatte glatt att tro att den var gravid och levererade villigt allehanda graviditetssymtom inklusive en växande livmoder. fy fan så sorgligt. jag träffade henne igår och hon vet inte att jag vet, och där stod vi och pladdrade om väder och vind och mycket att göra på jobbet och vad långt det är till semestern som om ingenting alls hade hänt. och sen när jag körde hem så låg det en överkörd hare i vägrenen och öronen fladdrade så sorgligt livlöst i vinddraget från förbipasserande bilar och då ville jag gråta lite då med, för att livet är så skört och förgängligt och så ska man hålla på och bråka om kaffekoppar som inte hamnar i diskmaskinen och annat trivialt. JAMEN VARFÖR?