diagnos eller inte?

Jag har precis kommit tillbaka från ett möte med missTs lärare och speciallärare och som vanligt var det mycket ros om hur glad och positiv hon är, vilket i och för sig är trevligt att höra men jag blir lite fundersam om man egentligen försöker säga att "er dotter har stora problem men hon är i alla fall glad".

MissT väntar på dyslexiutredning sen i höstas men specialläraren är nu mer och mer skeptisk till att det är där skon klämmer, hon har i sådana fall en ganska atypisk dyslexi och visst, läsningen går bättre och bättre men den är VÄLDIGT beroende av koncentration och motivation. Finns koncentrationen och motivationen går det lätt, annars är det hopplöst svårt.

Det som däremot kom fram med all önskvärd tydlighet är att MissTs största problem är koncentration och fokuseringssvårigheter, hon är dessutom otroligt lättdistraherad och presterar allra bäst om hon får sitta själv i ett kalt rum.

Jag lyfte då frågan om det kanske kan vara idé att kontakta BUP för en eventuell ADHD utredning? Men enligt lärarna så har hon inga av de typiska sociala problemen och verkar inte må dåligt själv av sin bristande koncentration. Hon stör inte heller direkt i klassrummet utan det enda problem det medför är att hon inte gör så bra ifrån sig som hon borde.

En dyslexidiagnos är tydligen bra att ha, det öppnar en massa dörrar till hjälp och vissa "gräddfiler" medan en koncentrationsproblematikdiagnos inte egentligen ändrar så mycket från skolans sida. Så deras råd i frågan var att de inte ansåg att det var aktuellt nu men om T börjar må dåligt av det, eller om det blir för struligt kan det absolut vara en idé att kontakta BUP.

Jag vet inte hur man ska ställa sig till detta. Självklart vill jag ju att hon ska få all hjälp man behöver men om en ev ADHD diagnos inte ändrar så mycket egentligen kanske det är dumt att ge barnet en "stämpel"? Hennes problem är ju i nuläget inte så svåra att de motiverar en eventuell medicinering.