Nåt måste vi gjort rätt...

De senaste dagarna har jag stött på flera diskussioner där folk liksom hävdat att deras barn är på ett visst vis tack vare nåt de gjort... Burit dygnet runt, "lärt" sova själv redan på BB, rutinpottat och slutat med blöja innan ettårsdan, låtit barnet ha blöja tills hen sagt till själv att det är dags att sluta, skrutit med att inga av ens barn fått utbrott och skrikit för att få sin vilja igenom ...
Det spelar självklart in hur man bemöter sitt barn men allt man gör gör man ju ändå utifrån barnets egna förutsättningar. Jag tycker det lätt blir så förmätet när folk liksom pådyvlar sin metod som nån universallösning för lugna/välartade/trygga/whatever barn.

Vi blir de föräldrar våra barn behöver. Det som funkar på min unge funkar inte nödvändigt för en annan. Och det händer rätt ofta att barn blir alldeles fantastiska mer eller mindre av sig själva - om de bara ges utrymme för det!

Är det så att det är svårt att komma ihåg ibland, eftersom man liksom står sig själv närmast? Eller att det är så självklart att man hoppar att kommunicera den biten?
Jag brukar mest bita ihop och hålla mina kommentarer för mig själv (särskilt när J var yngre och jag kände mig som ett UFO som gärna hade tygblöjor, sjalade, körde babytecken (vilket ungen mer eller mindre sket i eftersom han hade fullt upp med att ta sig framåt), inte slutade amma vid 6 månader och gav ungen plockmat) men ibland skulle jag bara vilja fråga. Tror du att ditt barn hade blivit en skrikig tjurskalle om du hanterat henne annorlunda? Tror du att ditt barn hade varit mindre trygg om du burit mer/mindre? Eller är det helt enkelt bara sån hen är, och du gett utrymme för det på ditt vis? Och att kanske andra vägar faktiskt kan leda fram till samma resultat. Med ett annat barn, i en annan familj, med andra förutsättningar.
Äh. Jag är nog bara känslig. För egentligen vill jag ju inte tro att folk är så von oben som det kan låta ibland.