de där texterna som inte blir skrivna

Jag har en massa texter i huvudet, som aldrig präntas ner. För att jag aldrig sätter mig vid datorn längre och det blir knasigt när jag försöker uppdatera i iphonen och det går bara att få till kortkorta texter (är det bara så för mig?). Så när jag väl tar mig för att plocka fram datorn vet jag knappt var jag ska börja.

Det är ju det där om min kropp efter graviditeten. Först var jag jättedeppig för att jag fortfarande såg gravid ut i flera månader efteråt och försökte dölja mig under luftiga tunikor + gravidbyxor. Sen gick jag faktiskt ner till min pre-gravid-vikt, köpte lite nya kläder och kände mig nöjd. Men trots att vikten kanske är densamma är definitivt inte magen det. Drar jag inte in magen putar den och över byxkanter hänger den och är allmänt ogillad av mig. Ja, jag vet att det är självklart att kroppen påverkas av en graviditet och att jag väl bara får ta och acceptera detta eftersom jag uppenbarligen inte har den träningsmoralen (eller, jag prioriterar inte träning rättare sagt) men jag stör mig! Nu har jag i alla fall löst det någotsånär genom att helt byta jeansmodell, hög midja är grejen för mig numera.

Sen är det det där med jämställdheten, eller bristen på det kanske. Jag tycker att vi båda har rätt tänk men det vi gör är annorlunda. Och jag tror att det mest är jag som inte tar för mig av traditionellt manliga uppgifter och jag stör mig så på att jag inte orkar kämpa lite och se till att lilla A inte kommer tro att det bara är pappor som kan grilla och tvätta bilen.

Men mest är det det där med att jag älskar min dotter så sanslöst mycket, att jag inte trodde att man kunde älska ett barn på det omedelbara och helt villkorslösa sättet som får mig att varje dag känna mig helt varm och smälta direkt när hon ler mot mig. Jag irriterar mig på uttalanden av typen "det kan du inte veta om du inte själv har barn" men de här starka känslorna hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. (Och visst, jag blir sanslöst irriterad och less på henne också emellanåt men mest är det den där stora kärleken).