Jag vill vakna som Tusse

Tusse är nu ett år gammal. Hon vaknar mellan 6 och 7 på morgonen. Mer 6 än 7 om vi ska vara lite mer noga.
Hon sätter sig upp i sängen och är på ett strålande humör. Otålig på att dagen ska sparka igång.
Hon har mycket hon vill säga, hon vill absolut inte tala med små bokstäver och hon vill att vi som är världen runt om henne, ska vara delaktiga. Det spelar ingen roll vilket väder som är ute. Eller vad termometern visar. Det är ljust ute och dagen är här. Låt oss inte ligga här och kasta bort den. Det är hennes inställning.

Vi andra, Sambon, Grodan och jag blundar hårt och hoppas att Tusse ska lägga sig ner och somna om. Grodan tjuter
- Neeeeej Tusse
Om hon börjar krypa över honom. Tusse låter sig inte bekommas.

Kampen fortsätter en stund. Men Tusse segrar alltid tillslut. Vi andra tvingas vakna och dagen har börjat.

Jag skulle vilja vakna som Tusse gör. Pigg. Otålig. Sugen på en ny dag. Tänk vad härligt att slå upp ögonen och det första man tänker är
- Äntligen. Nu kan dagen börja.
Så vaknar jag aldrig. Jag har en lång process där jag stegvis accepterar att natten är slut och dagen är här.

När Tusse var mindre hade hon om möjligt en ännu skönare inställning till en ny dag. Då slog hon upp ögonen och var glatt överraskad att det blev dag på nytt. Det hade hon inte på något sätt väntat sig. När sen mammas ansikte dök upp i synfältet var detta en mycket uppskattad överraskning. Ny dag OCH med mamma i den. Världen var väl ändå för härlig?
Det var väldigt härligt att mötas av denna sprittande lycka varje morgon man tittade ner i spjälsängen efter att man vaknat av ett glatt joller.

Nu kanske jag också ska vara noga med att säga att Tusse inte på något sätt är ensam om detta. Det är väl för de allra flesta bebisar och små barn. Grodan var precis likadan när han var mindre. Otåligheten när man väl har vaknat har inte helt och hållet växt bort hos honom, men det är inte den där snabba vändningen längre. Från sovande till vaken. Grodan har börjat vakna lite stegvis, medan Tusse är mer som att trycka på en knapp. Poff, så är hon vaken och igång.
Jag utgår från att även hon växer i från detta beteende.

Det vore att ta i om jag skulle påstå att hennes entusiasm smittar av sig.
Jag blir mest avundsjuk att jag aldrig får känna hur det känns att vakna så där. Det hade varit spännande.