Barnmorskebesöket i torsdags visade att bebisen mycket riktigt har huvudet uppåt, så på onsdag ska vi till stora sjukhuset för ett vändningsförsök. Jag är inte särskilt pepp på hela situationen. Alls faktiskt. Vändning funkar i ungefär hälften av gångerna så det känns lite läskigt. Helst vill jag förstås att den vänder sig helt själv utan yttre påverkan, innan onsdag, men jag tar vad jag får. Tills dess gör jag, i ren desperation, lite framgooglade halvt vansinniga övningar som ska kunna hjälpa. Eventuellt.
Vänder den sig inte så blir det planerat snitt (för jag vill inte försöka föda i säte). Och på ett sätt vore det ju lugnt och skönt, att få en datum och en tid och åka till sjukhuset då och få vår bebis.
Men det känns också lite som fusk (och förlåt om jag trampar på tår, jag pratar enbart om mina egna känslor för min egen förlossning här). Det ska inte gå till så. Jag ska gå hemma och bli less, och undra om det inte sätter igång snart, och få förvärkar och fundera om det är NU det börjar, eller om det dröjer ett tag till.
I långa loppet spelar det förstås ingen roll. Det är bebisen som spelar roll. Men, och det här har jag bett min man att inte upprepa för mig om det nu blir av, jag vill faktiskt veta hur värkar känns.