Jobbångesten i söndags blev till två intensiva jobbdagar, där jag - sådär som bara jag kan (när jag är på humör) - jobbade och levererade fort fort fort. Till idag hade jag lagt in om semester, och igår kväll när jag slutade (sent) förstod jag inte alls vad jag skulle med den semesterdagen. Inte riktigt i morse heller när jag vaknade samma tid som vanligt.
Men tanken var nu att jag skulle få gå ner lite i tid, och kroppen är inte riktigt med mig längre, så jag stannade lydigt hemma. Och det var inte på något sätt fel. Har inte kunnat låta bli att kolla jobbmailen, men inget har ramlat in direkt. Det är ju så att det funkar utan mig också (även om jag är världens mest effektiva när jag är på humör), och tur är väl det.
Så jag har tvättat och vikt bebislakan, vaggat till ICA, ätit hemmalunch (på nykokt pasta istället för uppvärmd), blivit trött och sovit nån timme och nu har jag ägnat någon timme åt att vakna efter den där tuppluren. Sen ska jag göra potatismos till middag.
Imorgon bitti ska vi till barnmorskan som ska försöka utröna om bebisen ligger med huvudet upp eller ner. Men sen blir det två dagars jobb till, och sen tre dagar nästa vecka och efter det hörni, är jag hemma. Hemma och ojobbandes i totalt 11 månader är planen. Och jag har faktiskt lite separationsångest känner jag. Jag måste säga åt mina kollegor att skvallra om allt som händer så jag inte bara sitter här isolerad i mitt lilla radhus i min lilla förort.
Jag ser fram emot att kunna ta promenader. Våren kommer nu och GUDARS vad jag vill ta långa promenader. Inte korta, långsamma som gör ont. Långa, raska och sköna.