inte riktigt redo än

Jag var nästan helt övertygad om att jag var gravid i helgen. Gick några dagar över tiden, insåg att sannolikheten var liten men ändå fanns där och tyckte inte att jag mådde riktigt som vanligt utan att kunna sätta fingret på vad som var annorlunda. Vid tanken på att kanske vara gravid reagerade jag inte som jag trott. Jag som tänkt att jag nog vill ha barn snart igen, särskilt inför när jag skulle börja jobba då jag bara längtade efter ännu en föräldraledighet att se fram emot. Men när jag insåg att jag kanske skulle vara gravid igen när det inte ens gått ett år sedan lilla A föddes fick jag nästan panik. Inte nu, inte såhär tidigt, jag är inte redo!

Jag är inte redo att vara gravid igen, trots att jag hade turen att må bra nästan hela tiden. Jag vill kunna komma igång att träna igen, jag vill inte behöva tänka på vad jag äter och jag vill dricka öl och vin!

Jag är inte redo för en förlossning så snart igen. Jag tänkte på hur jag låg där efter många många timmar av värkar och stirrade på den inramade bilden av ett barn på väggen med en text som uppmanade till hudnära vård. Hur bilden provocerade mig, det där barnet kom ju aldrig och jag blev tröttare och tröttare. I alla böcker jag läst stod det att man skulle ha en målbild och tänka "snart får jag träffa mitt barn" för varje värk men det enda jag kunde tänka var "snälla, låt det här vara över så jag får sova". Sen slutade det med ett akutsnitt vilket inte alls var vad jag ville, jag fick äntligen träffa mitt (helt fantastiskt underbara) barn. Men jag fick inte sova. (Fast förra veckan var första gången jag sov åtta timmar i sträck och det var ljuvligt, om än en engångsföreteelse..)

Jag är nog inte heller redo för två så pass små barn samtidigt, det verkar väldigt krävande även om det inte är något jag inte kan föreställa mig på samma sätt som det där med att vara gravid.

I vilket fall som helst, jag blev lättad när mensen till slut kom. Jag vill fortfarande ha fler barn men vi väntar nog lite till..